Barnet kommer plötsligt inte hem till middag. Barnet ringer från en kompis och säger "jag får middag här", och det plötsligt vuxna barnet med grov röst och stort skägg säger "ja hurru det blir pizza med polarna i dag, kommer sen".
Vad gör man då?
Det är ju inte alla dagar som det är roligt att rusa ut och tjoa på krogen, och ensamätande är en fin konst som ger ensamheten en alldeles speciell lyster. Ensamlagande av mat kan däremot vara lite besvärligt; man vill ju inte ägna sin plötsligt påkomna fritid åt att stå vid spisen precis som vanligt.
Alltså äter man Ensamsoppa. Ensamsoppan blev till en dag när jag inte orkade gå ut och handla. Jag hade ingen lust att laga mat heller, och kokade bara en liten slö soppa på vad som fanns i kylen: den ganska ledsna gula löken, ingefärsbiten som blivit över sen helgens indiska mat. Snabbt hackat, snabbt hopkommet.
Det blev ju gott! Och inte bara det, Ensamsoppan visade sig ha många fördelar. Hackandet gick fort och sen kokade soppan förnöjt på spisen utan arbetskrävande insatser, medan man själv kunde läsa tidningen. Äta soppa med sked går dessutom utmärkt att kombinera med läsning av bok, som man inte får ägna sig åt när man äter med andra.
I soppan kunde man lägga nästan vad som helst. En dag fanns färsk koriander och en lime i kylen. Bara att hacka och pressa och tillsätta. Mums! En annan dag var jag ovanligt hungrig och skivade i några kvarglömda potatisar. Ytterligare en annan dag hade jag läst att medelålders kvinnor behöver fytoöstrogenerna i sojabönor, så då åkte det i ett par deciliter kokta sojabönor som legat i frysen någon månad.
När de röda linserna tog slut blev det små docksöta puylinser som kokade snabbt, eller kikärter på burk, eller, om jag inte hade bråttom, gröna linser som tar längre tid. Ibland blev det rödlök i stället för gul, ibland slank det ner blekselleri eller någon annan grönsak som låg och skräpade i en vrå: morötter, rotselleri.
Ett tag blev jag nästan bekymrad för vad som skulle kunna åka i soppan om jag var för tankspridd. Tur man inte har hjärtmedicin i kylskåpet.
Jag slutade mäta och hällde bara i så mycket linser jag hade lust med. Ibland blev det en tjock gröt och ibland en blaskig soppa. Ibland glömde jag soppan på spisen och fick sönderkokta linser, när jag var extra hungrig hann linserna bara bli nästanmjuka. Det gjorde inte så mycket. Jag kallade det al dente.
En lunch i Lund smet jag in i saluhallen och hojtade på linssoppa. En iransk man som serverade grekiska specialiteter hade billig linssoppa med helt egen smak, den stod och kokade hela dagen och var stark och salt. Han berättade hur han lagade den, och jag återskapade den på ett ungefär fast med mindre salt.
Den varianten var av någon anledning bättre som lunch, och särskilt på söndagar. Jag begriper inte varför. Mat är lite konstigt ibland.
Så småningom smög sig en viss tjatighet in i Ensamsoppan även om den var så varierad. Den blev lite tråkig, helt enkelt, en vardagssoppa utan spännande inslag.
En dag i december stod jag med rynkad panna och tittade på den ensamma lime som skulle hotta upp Ensamsoppans gråtråkiga vardag. Vad passar med lime? Jo, saffran och chili, förstås. Det blev inga lussekatter den dagen.
I denna form blommade Ensamsoppan plötsligt upp till en imponerande bjudsoppa, som vi serverade när vännerna varit över och bakat pepparkakor. Men det är egentligen fusk: Ensamsoppa ska ätas i ensamt majestät. Att då ha i saffran, chili och lime gör att man känner sig som en cool singel i stället för en övergiven gammal mamma, man skämmer bort sig och ropar "because I'm worth it" i sin ensamhet.
Sen skrockar man förnöjt över sin sopptallrik, och när sonen kommer hemramlande finns det inte minsta gnutta kvar åt honom.
Fast man lär honom hur han ska göra en egen soppa.