Bland Genuas bidrag till världshistorien räknas Cristofer Columbus och pesto-såsen. Den senare har anor i medeltiden och är en av världens äldsta olivoljebaserade såser.
Den är dessutom i sina bästa stunder urgod.
Namnet är italienskt och betyder stött eller krossad. Den som ser en italienare sitta utomhus och stöta något grönt i en mortel, omvärvd av basilikadofter, kan utgå att en pesto är under framfödande.
Det är komplicerat. Det tar tid. Därför är det knappast förvånande att man i butikerna finner mängder av färdiglagad pesto på burk.
Vi har testat två sorter.
Båda är dyra. Den ena är dubbelt så dyr som den andra. Är prisskillnaden befogad?
Frågan är inte helt okomplicerad.
Den dyrare varianten ser mera ut som hemlagad än den billigare Barillan med dess krämliknande konsistens. Intrycket förstärks när man smakar på de båda såserna, där den senare har en obehagligt kompakt och enhetlig konsistens.
Ännu tristare blir omdömet när man förnimmer smakerna.
Den dyrare peston har visserligen en god smak av fårosten pecorino. Men den basilika som är pestons själ märks överhuvud taget inte, och den nötsmak som borde vara pinjenötter är istället cashewnötter.
Barillas pesto smakar som en tristare variant av Kalles Kaviar och torde kunna förstöra vilket tilltugg som helst.
Så vilken sås ska man välja?
Svar: ingendera. Sannolikt ligger det i basilikans natur att inte tåla konservering, och vill man äta anständig pesto får man göra den själv.
Det är värt besväret.