När jag var i Venedig stötte jag på en sed som verkligen var trivsam. Här och där i gränder och vid kajkanter kunde man smita undan och mumsa i sig något litet.
Ja, det är en riktigt gammal tradition att man någon gång på dagen tar sig en eller flera cichetti. Då går man in till en bàcaro, ett slags mellanting mellan bar och restaurang, för ett litet glas vin och lite smårätter.
Denna venetianska sed, som åtminstone stammar från 1500-talet, är regionens motsvarighet till spanska tapas. Förr serverades mestadels ganska flärdfria assietter med oliver, ägghalvor, charkuterier, ostbitar, minibläckfiskar eller andra skaldjur. Gatumat helt enkelt. Sakta men säkert har cichetti blivit mer och mer sofistikerade. Numera kan man ofta välja mellan de enkla klassikerna och sandwichar, kroketter, små sallader och cocktailkonstruktioner.
Om man ska ringa in dessa cichetti (som uttalas tji-kätti och även kan stavas ”cicchetti” och ”cicheti”) så skulle ordet aptitretare inte vara helt korrekt. Det handlar mer om ett litet läckert mellanmål som får en att orka vandra vidare i den trånga och intensiva kanalstaden. Det man slukar i munsbitar ska vara delikat, men inte överdrivet snobbigt.
Drycken till detta är ofta prosecco, det regiontypiska lättsamma bubblet. Det lilla glaset vin kallas för ombra, skugga. Kanske för att vinet förr såldes på den skuggiga (och svala) sidan av gatan, direkt från stora tunnor.
Man kan avnjuta cichetti som en minibrunch, lunch eller eftermiddagsmål. Variationen på rätterna är stor och det verkar inte finnas särskilt hårda underförstådda regler. Sedan länge är venetianarna vana vid smaker från hela världen och har bland annat påverkats av Bysans och araberna. Och så var de förstås köpmän, som bland annat skötte kryddhandeln under flera hundra år. Så med italienska mått mätt serveras här många smakrika rätter.
Jag har gjort ett litet urval som man till exempel kan bjuda på vid någon av adventssöndagarna som omväxling till mer juliga smaker. Och till det, gärna lite bubbel av något slag.