Årets kräftutbud är en besvikelse, konstaterar DN:s kräftjury med Jens Linder i spetsen. Flera sorter hade obehagliga bismaker, men det går också att hitta guldkorn i utbudet.
Det är spännande att testa kräftor. Få läckerheter – om någon – genomgår sådana förändringar från år till år. Företag, varumärken och produkter föds och försvinner. Nya djärva satsningar kommer till, i år har till exempel engelska signalkräftor lanserats på försök – ett försök som dock inte slog så väl ut.
Detta år tycktes förutsättningarna inte så gynnsamma. Det är ont om kräftor, särskilt från Kina där det varit torka. Och priserna har därför gått upp. Det talas i branschen om något färre produkter i år. Men för konsumenten finns ändå mycket att välja på: färskt och fryst, olika sorts kräftarter, från Kina, Turkiet, Sverige och England. Man kan notera att trenden med jumbokräftor är här för att stanna, även om flera fiskhandlare menar att de normalstora ofta har bättre konsistens.
Våra ursprungliga flodkräftor säljs också här och där, i fi skdiskar och specialbutiker, men de håller högt pris och har onekligen blivit allt mer sällsynta i både våra vatten och våra affärer. Allmänt kan man säga att årets utbud är en besvikelse. Panelen fann ingen kräfta som nådde de högsta höjderna, även om två – en färsk och en fryst – var klart njutbara. Generellt sett har färska kräftor en friskare smak, men även om grundråvarans kvalitet är halva hemligheten, är beredningen lika viktig. Priset är inte heller alltid en pålitlig indikator på kvaliteten. Många av sorterna hade för svag smak av krondill, vilket är en återkommande kritik i många kräfttester år från år, men tydligen något som branschen har svårt att rätta till. Många av kräftorna var också för orena och gyttjiga, vilket verkligen inte är trevligt.
Leverantörerna borde arbeta mer med att få dem renare. Många av testexemplaren hade också märkliga bismaker, inte sällan kemiska, och nyanser av smakförstärkare som glutamat. Ju renare och enklare kok desto bättre resultat, var panelens råd till framtida kokare. Salt och dillkronor är vad man vill att kräftorna ska smaka. Möjligen kan den låga standarden till en del bero på att det kan vara kräftor från förra året som säljs. Visserligen är långinfrysning ingen katastrof för skaldjur, men de blir ju inte bättre av att ligga i frysen länge. Så, slutligen, kan man säga att det fi nns mycket att göra av kvalitetsarbete när det gäller dillkokta kräftor, och att det är klokt att vara petig och noga när man bestämmer sig för vilken sort man ska köpa. Väljer man fel av årets utbud kan man få riktigt dåliga smakupplevelser.