Det duggregnar när vi möter systrarna Monica Eisenman och Lisa Eisenman Frisk. Bort regnar också idén om härligt sommarfika under äppelträden. De huttrar under paraplyet och vi får slå oss ner i ett växthus i stället.
Vi bestämmer oss för att det inte gör något att det regnar, ”det är ju så svensk sommar är”, och anledningen till att Monicas och Lisas nya kokbok ”Sommarens söta” (Bonnier Fakta) har underrubriken ”180 recept för soliga och regniga dagar”.
– Det är ju när det regnar som man har tid att baka, säger Monica.
De är systrarna som sa upp sig från sina jobb som formgivare och konsult för att starta kombinerat kafé och bokhandel. The Cookbook Café öppnade år 2000 i Stockholm och efter en artikel i DN hörde ett förlag av sig och undrade om de inte ville göra en egen kokbok, inte bara sälja andras. Resultatet blev ”Två systrars söta”, därefter kom ”Vinterns söta” och nu är det dags för ”Sommarens söta”.
– Men nu blir det inga fler sötsaksböcker på ett tag, säger Lisa. Dels vill vi inte hamna i ett fack, dels har vi tömt förrådet!
– Vi har nya kokboksidéer som saknas på marknaden fyller Monica i, och påpekar att en av deras böcker ”Soppor, bröd & röror” ju inte handlar om sötsaker.
Deras första bok var delvis en reaktion på allt tal om dieter om hälsomat som förekom då.
– Någon gång måste det ju gå över tänkte vi, berättar de. Fast ännu verkar det inte ha gått över ...
– Vi vill inte tala om för dig vad du får och inte får äta, säger Monica. Att äta en bit morotskaka ibland är faktiskt helt okej. Om du trycker i dig en hel morotskaka är det något annat som är problemet. Däremot tror jag att all stress över vad man får och inte får äta är värre.
– Den söta bröstmjölken är den första smak man möter, säger Lisa. Så sött symboliserar trygghet för många.
– När man är ledsen och behöver lite tröst, då äter man ju inte en quionoasallad, utan glass, säger Monica. Och vill man fira med champagne äter man tårta, inte ångade grönsaker.
Systrarna är uppvuxna i USA med svensk mamma och amerikansk pappa. I tioårsåldern flyttade de till Hälsingland, och därefter har de bott på flera platser i världen.
I deras recept möts den svenska och den amerikanska traditionen, och de är särskilt förtjusta i tårtor i lager: ”Less är inte more, more is better” säger Lisa. Fast småkakor går också bra. Om det är många sorter.
– Det är stor skillnad på hur man fikar på olika ställen, säger Lisa. I USA äter man sötsaker för att fira, eller till frukost. I Järvsö fikar man på riktigt med massor av kaffebröd, och på vissa ställen där vi har jobbat har fikandet varit väldigt viktigt. Gick man inte med på det dagliga fikat kunde man uppfattas som lite förmer, att man inte tog sig tiden att sitta ner med sina arbetskamrater. Fast om man satt för länge så var det också ett problem.
Monicas och Lisas barndomsminnen går som en röd tråd genom boken, och smaker och upplevelser har fått inspirera till recept.
– Vi tyckte att det var så exotiskt att få gå ut i skogen och plocka bär, berättar Monica. Ett av mina tydligaste sommarminnen är när vi satt på farstukvisten på mormors sommarstuga och åt långfil med hemgjord svartvinbärssylt. Så till den nya boken har vi tagit fram ett recept på långfilsglass med svartvinbärssylt.
– Det är ofta berättelsen som gör ett recept speciellt, säger Lisa.
I boken blandas de lånade recepten med Lisas och Monicas egna.
– Vi vill ha ett brett utbud, både enkla och avancerade, säger Lisa.
– Ofta börjar vi på var sitt håll, och snackar ihop oss halvvägs för att det inte ska bli för likt, säger Monica.
Fast det brukar inte vara något problem, och deras recept är ganska olika. Monica gillar det lite mer avancerade och tidskrävande, medan Lisa helst gör snabba, enkla recept.
– Det verkar som om folk blir glada av våra kokböcker. De gillar det där personliga, och eftersom vi inte heller är kockar, så vågar de tro att de också kommer att klara av att laga recepten.
När vi har fikat färdigt och är på väg ut i regnet kommer Monica på en sak:
– Du, det lät väl inte för snobbigt det där med att äta tårta i stället för grönsaker? Jag gillar tårta, men man vill ju inte framstå som någon världsfrånvänd Marie Antoinette ...