Säg "påste" och notera den lyssnande teexpertisens bestörta miner.

Begriper man något om te dricker man inte påste. Bara lösvikt gäller. Det vet alla. Icke desto mindre sörplar människor i sig påste för glatta livet. Kan experterna ha fel? Är det så självklart att lösviktste i alla lägen är påsteet överlägset?

Vi har testat.

En klar skillnad mellan de båda Twiningsvarianter vi valde märks redan på prislappen. Påste är mer än dubbelt så dyrt. Den som värderar sin tid extremt högt kan hävda att den merkostnaden väl motiveras av den tidsvinst det innebär att bara hälla hett vatten över en påse och sedan föra koppen till munnen.

Fast detta är förstås en klen tröst om lösviktsteet inte bara är billigare utan därtill godare.

Men är det så?

Påste är avsevärt mera finmalet än lösviktste. Det betyder att smaken snabbare löses ut i tevattnet: lösviktste måste stå och dra en bra stund längre för att över huvud taget smaka något.

Men även med det förbehållet är det tydligt att Twinings påste har en rikare och mera sammansatt smak än lösviktsvarianten med samma namn.

Påsen döljer en diskret beska och en sammansatt arom med inslag av blommor, torkat gräs och sötma. I lösvikt blir teet kärvare, och inte ens efter att ha dragit länge når det upp till påsteets smakrikhet.

Det finns exklusiva och svindyra tesorter som aldrig kommer att hamna i närheten av en påse. Helt säkert är dessa teer "bättre" än vilket påste som helst.

Men vid en jämförelse lösvikt mot påse inom samma märke stöder (i varje fall när det gäller Twinings) inte påståendet att lösvikt alltid är påsen smakmässigt överlägsen.

Expertisen har inte alltid rätt.