Hur många är vi inte som njutit av Lady och Lufsen med sin spagetti? Den klassiska chiantiflaskan som ljusstake hör också till själva sinnebilden av den italienska restaurangen. Det är bara tio år sedan den sista bastflaskan försvann från den svenska vinlistan.
”Fiasco” är namnet på denna butelj som med sin runda botten gett oss såväl ordet flaska som rubriken på det fatala misslyckandet. Som kvalitetsgarant har vinlandet Italien heller inga urgamla traditioner. Länge var det just bara chiantivinet som rymdes inom kändisbegreppet.
Annat är det med kärleken till den italienska maten som nått sådana proportioner att stora delar av svenska folket bänkar sig framför teven för att reta aptiten med ”Solens mat” eller Paolo Robertos kokkonster. Ända sedan den första pizzerian öppnades i Stockholm på sextiotalet har vi svenskar älskat den italienska maten. Pasta och pizza tillhör numera stapelfödan.
De senaste femton åren har vi emellertid hängt på den internationella trenden. Det snabbt ökade kundintresset har i sin tur öppnat väg för ett betydligt bredare utbud. Därtill kommer ett allmänt ökat intresse för italiensk gastronomi, med pasta, olivolja, det gröna och så vinet i centrum.
Men den viktigaste orsaken till det italienska vinets succé finns ändå på hemmaplan. Enorma förändringar har gjorts i vingårdar och källare. Vinerna är i dag fullt internationellt gångbara, utan att man för den skull gjort alltför utslätande, kommersiella tillrättalägganden. Det italienska vinet är fortfarande omisskännligt italienskt, även under en förledande mantel av importerade franska druvsorter. Just detta, det ursprungstypiska, är den egenskap som den moderna vinkonsumenten värdesätter.
Det italienska vinet rymmer som regel en mer eller mindre kompromisslös karaktär med både frukt- och garvsyra i rediga mått. De är utpräglade matviner, där syrorna tonas ner och balanserar det du har på gaffeln.
Den italienska menyn bygger på en princip som är helt motsatt den svenska. Vi börjar lätt och ökar sedan mättnadskänslan för att låta efterrätten bli ett bedövande crescendo. Italienarna inleder i stället med en eller flera förrätter som lockar aptiten och låter sedan pasta eller risotto lägga sig som balsam runt hungern. Det vi brukar kalla huvudrätten kan bli en tunn schnitzel eller en bit fisk, men är i första hand ägnad smaken. Skälet sägs vara att kött och fisk förr var en sådan extraordinär lyx att portionerna blev små.
Osten, som i Frankrike är nära nog obligatorisk i en meny, utgör i Italien traditionellt ett undantag. Desserten kan bli en fruktskål eller en fruktsallad, kanske med en kula glass. Men det kan lika gärna bara bli ett glas limoncello eller sprudlande muskatvin.
Med en sådan meny kan du äta länge utan att behöva känna dig däst. Samvaron runt bordet blir därefter och samtalet böljar mellan debatt och monolog som inte sällan mynnar ut i ett familjärt kaos där alla deltar. Ofta sitter man kvar vid bordet efter måltiden med en kopp kaffe. Grappa, i dag en hyllad riksangelägenhet, var från början böndernas dryck i norr och intogs som kaffekask.
Det moderna Vin-Italien föddes 1997 med Toscana som centrum. Detta år lyckades allt, vädret var perfekt och ur jäskaren rann sköna, fruktiga viner av ett helt annat slag än förr. Därefter har det gått av bara farten och kvaliteten fokuseras nu alltmer på klassiska ideal i ny tappning. Tjugohundratalets viner är bättre än någonsin.
Fortfarande är det Toscana som är både mest känt och högst skattat, även om Piemontes och Venetos rödviner gärna vill vara med och sola sig i glansen. Chianti leder ligan med Vino Nobile di Montepulciano och Brunello di Montalcino som klart lysande satelliter, och revolutionärerna i Bolgheri har inspirerat många, framför allt i Maremma och Morellino di Scansano. Hela den toskanska vingården sjuder i dag av inspiration och framtidstro.
Allra bäst gör sig de italienska vinerna till landets egna kokkonster, ända ner på det lokala planet. Skillnaden mellan olika regioner är påtaglig. Finessen ligger knappast i det tillkrånglade eller finstämda. I Italien bygger mat och dryck på rena smaker, väl förvaltade genom en varsam förädling.
Sådan är också veckans meny som har det toskanska köket som gemensam nämnare. Recepten är så enkla att var och en kan tillaga sin egen festmåltid.
Till varje rätt får du två vinförslag. Välj ett eller prova båda. Är ni inte så många, går det förstås bra att dra ner på antalet flaskor och välja samma vin till flera rätter. Det är inget konstigt. För italienaren är vinvalet mer präglat av det som finns till hands än vad etiketten kräver. God mat och ett gott vin smakar som regel bra tillsammans.
Här har du inspiration till en trevlig kväll. Skål och välkommen!