"Eden Lake" (4)

Steve och Jenny, en yuppie och en dagisfröken, kör ut på landet för en romantisk helg. Vid en sjö träffar de ett gäng ungdomar som spelar hög musik, skriker, super, slåss och låter sin arga rottweiler springa fritt. Jenny vill gå därifrån men Steve har ett lättsårat, manligt ego och vill visa vem som bestämmer. "Jag tänker inte bli ivägmobbad av ett gäng tolvåringar", säger han och skäller ut ungdomarna efter noter. Dessvärre har gänget, milt sagt, ingen respekt för vuxna. Sakta men säkert trappas konflikten upp till ett blodigt inferno.

Eden Lake, naturområdet där det unga paret campar, ska snart förvandlas till en "gated community". Som vänsterliberala medelklasspersoner tycker de förstås att det är synd att människor stänger in sig bakom murar. "Vad är de rädda för?" frågar Jenny "med tanklösheten hos någon som förmodligen fick sitt jobb genom The Guardian", skriver recensenten i den högerpopulistiska tabloiden Daily Mail.

Liknande tidningar hyllar "Eden Lake" för att den ger en "sann" bild av ungdomsvåld i England, men realismen är illusorisk, den sitter framför allt i den glåmiga atmosfären. Innerst inne uppskattar journalisterna nog "Eden Lake" för att den fungerar exakt som en kvällstidning. Den tar upp ett aktuellt ämne, som många oroar sig för, och blåser upp det till groteska dimensioner. James Watkins debut är en spekulativ, cynisk och rasande skicklig exploitationfilm.

Tonåringar har demoniserats på film sedan femtiotalets ungdomar-på-glid-skildringar, men sällan betett sig så illa som här. Ynglingarna i "Eden Lake" är värstingar i rakt nedstigande led från gänget i Graham Greenes "Brighton Rock". Att ingen av dem egentligen är särskilt ond (förutom ledaren Brett, buffligt spelad av Jack O'Connell) gör det hela ännu otäckare. Grupptryck, sinnessvaghet och bristande medkänsla får dem att utföra spektakulära grymheter, som vännerna dokumenterar med mobilkamera.

Jenny och Steve är också väl frammejslade figurer. I filmens början stör man sig tillräckligt mycket på deras käckhet för att begripa att de väcker irritation. "Fancy another brewski?" säger Steve till sin älskling. De är snygga, vältränade och rosenkindade som modeller i en Tommy Hilfiger-annons. James Watkins visar också ungdomarnas föräldrar: ett hårdsupande pack som låter barnen sköta sig själva, men tillrättavisar dem med en örfil då och då. De är egentligen inga "chavs", som brittisk white trash kallas, utan arbetare som har råd med hyfsat stora villor, bilar och pooler. De saknar inte pengar utan moral.

Jämfört med filmer som "Hostel" och "Saw" är "Eden Lake" inte speciellt blodig. Ändå skrämmer den betydligt mer. James Watkins vet att ett chockerat ansikte har en starkare effekt på åskådaren än ett inzoomat sår. Han satsar på panik i stället för splatter och skapar - trots ett par logiska luckor - en av nollnolltalets mest lyckade skräckfilmer.