Betyg: 3. Mer poesi än pedagogik. Filmen om ikoniserade Broder Daniel är mer en överväldigande vacker konsertfilm än en journalistiskt redogörande dokumentär om gruppen som gjorde sin sista spelning 2008.
"Jag är kanske inte ens längre bäst på att förstå vad Broder Daniel var", säger sångaren Henrik Berggren i Klas Erikssons biografi "When we were winning". "Artister förstår inte alltid bäst själva betydelsen och värdet av vad de gjort." Det blir uppenbart även i den nya dokumentären "Broder Daniel forever" där filmarna verkar ha låtit Henrik Berggren prata fritt om sin musik. Han säger sånt som indierockare brukar säga: "Vi ville göra något annorlunda", "Det ska kännas att det är ärligt." Varken Henrik eller några av de andra medlemmarna lyckas förklara varför Broder Daniel betydde så mycket eller hur de förvandlades från ett naivistiskt kaosband, som få tog på allvar, till en av Sveriges mest ikoniserade och respekterade grupper.
Broder Daniel gjorde sin sista spelning på festivalen Way out west i augusti 2008. Gigget var en hyllning till gitarristen Anders Göthberg som fyra månader tidigare hade tagit sitt liv. "Broder Daniel forever" visar repetitionerna inför konserten men säger ytterst lite om Anders Göthbergs tragiska öde. Henrik Berggren läser bara upp ett brev som han skrivit till sin döde vän.
Som journalistiskt verk lämnar dokumentären en hel del att önska. Som konsertfilm är den överväldigande vacker. Fotograferna Kristian Bengtsson och Fredrik Wenzel får Broder Daniels avskedsföreställning att skälva av sentimental kraft. Scenen där Henrik Berggren sjunger "Hardened heart" ute i publiken är något av det tjusigaste jag sett. Kameran zoomar in unga, snyftande ansikten - tonåringar som knappt var födda när Broder Daniel debuterade - och tårar blänker i strålkastarljuset.
Mellan låtarna klipper man in scener där Henrik Berggren vandrar genom typiska, svenska sommarmiljöer, snarlika dem som Fredrik Wenzel filmade i "Farväl Falkenberg": en badplats, en skolkorridor, en hamn, en villaträdgård där en gubbe vattnar sin gräsmatta. De fridfulla bilderna kontrasterar mot rastlösheten i musiken och Henrik Berggrens betagande karisma. Linda Skugges första text om bandet ekar i mitt huvud: ”Så länge de har denna psykoblickspojke behöver de inte ge ut några skivor, de behöver inte ens hålla på med musik."
"Broder Daniel forever" är mer poetisk än pedagogisk. Den påminner om den lika diffusa, eleganta och högstämda Patti Smith-dokumentären "Dream of life" - men tränger inte lika djupt under huden på artisten. Som Broder Daniel-fan skulle jag också ha velat se fler låtar från konserten. Många paradnummer saknas, bland annat den nyskrivna "Hold on to your dreams”.