Om design allena avgjorde framgång skulle Alfa Romeo höra till de främsta i bilvärlden. Tyvärr har andra egenskaper som kvalitet, rostskydd och driftssäkerhet inte alltid nått samma höjder.
Välkommen till 100-årsfest på Gärdet i Stockholm! Vice ordförande Torbjörn Wulf i Alfa Romeo Svezia berättar entusiastiskt om det italienska ”torg” han har skapat i grönskan mittemot Tekniska museet.
En strid ström av nya, halvnya och gamla Alfor kryper förbi oss och parkerar på rad.
Och där kommer dagens åldersman – en 6c 2500 från 1944. Den enda i Sverige. Bilen rattas av Göran Vidfelt från Lindesberg. 6 200 mil har den rullat, otroligt lite för en så gammal bil.
Göran köpte den 1994. Sen följde en lång period av varsam renovering. Men patinan finns kvar. Klädseln i ljus manchester är original!
Motorn är en fröjd för ögat, ett mekaniskt mästerverk i form av en rak sexa med aluminiumtopp. En förkrigskonstruktion med en gång som mer är en sång. Den första som pressar en cd med låtar i skilda varvtal kan bli rik. Så harmoniskt är ljudet!
Jag går runt bland alla Italienvänner och sugs bort mot Lavazzaståndet där fri espresso utdelas. Doften av riktigt kaffe blandas med lukten av olja, bensin och bilvax.
– Lukten, den speciella lukten av Alfa. Det är en del av charmen med bilen, förklarar Ulla Morath som kört hit ända från Härnösand med sin och maken Gunnars 2000 GTV Bertonekupé.
Jag höll på att glömma Lovis Morath, 9. Hon är en berner sennenhund, lika såld på Alfa som husse och matte.
– Lukten är väldigt speciell, viskar hon i mitt öra, som har en kvardröjande doft av labradorhanne efter morgonens avsked i hallen.
Lovis tittar mig djupt och intresserat i ögonen och viskar plötsligt:
– Det bästa med bilen är att den är så trång därbak, det gör att jag sitter nära husse och matte. Men säg inte det till dem!
Jag lovar.