Januari 1999. Medierna är fyllda med lovord över storaffären. Amerikanska Ford köper Volvo Personvagnar för 6,4 miljarder dollar som då motsvarade cirka 50 miljarder kronor. Näringsminister Björn Rosengren och Göran Johansson, kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, är övertygade om att Ford är det bästa alternativet. För säljaren Volvochefen Leif Johansson handlar det om att slippa de tunga investeringarna i nya bilmodeller.
Analytiker och bilforskare uttrycker samsyn om att det är viktigt att vara stor eftersom konkurrensen på bilmarknaden är stenhård och överkapaciteten bland fordonstillverkarna alldeles för stor.
Med den ekonomiska krisen 2008 ställs allt på sin spets. Ohyggliga förluster hotar att fälla de tre amerikanska biljättarna. General Motors gör konkurs 2009. Chrysler överlever på statliga stödpengar och får en ny ägare: Fiat. Ford stretar på av egen kraft. Stänger, lägger ned och säljer av sådant som går att få loss pengar för.
Sommaren 2010 säljer Ford sitt svenska bilföretag till den kinesiska Geelygruppen för 1,8 miljarder dollar, cirka 13 miljarder kronor.
Samboendet med Ford är slut. Volvo Cars är därmed tillbaka till läget 1998. En liten biltillverkare; ensam bland jättar.
Den globala bilmarknaden plågas fortfarande av överproduktion och stenhård konkurrens. De största koncernerna byggde var och en 8–9 miljoner bilar i fjol. Volvo 450 000. Geelygruppens andra bilföretag Geely Automobile är i samma storleksklass. Tillsammans fick de ihop 870 000 bilar under 2011.
Det är därför Volvo Cars chef Stefan Jacoby utan omsvep erkänner i en intervju med Financial Times att Volvo behöver samarbeta med större biltillverkare. Det är en utsatt position att vara en av de minsta på en massmarknad även om han försöker få det till något positivt i form av lättrörlighet. Stora utvecklingskostnader ska till för att förnya produktutbudet. Volvo överlevde den här krisen. Men hur blir det med nästa?