Tysk klassiker. DN Motors Jacques Wallners första bil var en Opel. Det firar han med ett besök på Nordens största Opelmuseum i Lundby.
Det är med entusiasm jag rattar en Opel Insignia med snåldiesel längs västgötska vägar mot Opelmuseet i Norra Lundby.
Jag möts av museets grundare och eldsjäl: Inge Andersson. Han äger 60-talet Oplar varav ett 25-tal alltid står utställda. Han brukar variera utbudet så att en tredjedel byts ut varje år.
– Ett museum får inte stå still, säger han.
För Inge Andersson är samlingen något som blivit till medan han försörjt sig som lantbrukare och lastbilschaufför. Han berättar att han alltid gillat att ha mycket att göra.
– Jag har skapat det här under hela livet, säger 73-åringen som började sin Opelkarriär i en blå Rekord av 1957 års modell.
Men nu för tiden blir det inte så mycket körning med Opelveteranerna. Han sköter tre gårdar med sammanlagt 200 hektar mark och har därtill museet att ta hand om.
När jag nu får tillfälle att träffa en som verkligen kan märket så måste jag bara fråga om Opels forna rykte om att rosta.
– Opel var en vanlig bil. En folkbil. De har inte vårdats, säger han och visar runt på olika exemplar som ändå klarat svåra förhållanden på ett remarkabelt vis.
Exempelvis en Rekord Caravan från 1955 som glömdes bort i en lada i 20 år och hittades vid ett generationsskifte. Inge Anderssons slutsats är att Oplar är bra bilar. Men det var sämre med attityden hos ägarna. Det var slit-och-släng.
– Opel har kvalitet. Blir bara bilarna vårdade så står de sig, säger han.
Folks ointresse för gamla Oplar har betytt att Inge Andersson genom åren kunnat samla på sig bilar till överkomliga priser. Genom lastbilskörningarna fick han god inblick i var det stod pärlor som väntade på att tas om hand.
Nu när han och museet blivit kända blir han hela tiden erbjuden att köpa bilar. Många av säljarna känner förtröstan i att deras älskade Opel ska få åldras värdigt på museet.
Det är varmt och gott i den ombyggda ladugården. ”Golvvärme”, säger Inge Andersson och berättar att han öppnade museet 2005.
Idealet är att det ska synas att bilarna är använda, att de har en historia. Det uppskattar besökarna också.
– De gillar att provsitta bilarna.
Han får mig att sitta i Admiral från 1966 för att få känna den fina stolkomforten. Jag njuter.
Mest fascinerande är att gamla bilar också rymmer dofter från en svunnen tid. Det väcker minnen.