Det nära tre ton tunga slagskeppet glider fram i solskenet, tyst och stadigt, utan gung över asfalten. Fredagsflanörer på Kungsholmen i Stockholm stannar till på trottoaren och tittar diskret på lyxbilen. En äldre herre puttar till sin dam och pekar försiktigt mot bilen när jag passerar.
Den är stor och elegant i blänkande krämvit lack, ”British White”, och försedd med blå tygcabriolet. Bilen har en ”riktig” motorhuv med stiligt kromad kylare med initialerna RR i svart i emblemet. Det hela kröns såklart med statyetten ”Spirit of Ecstasy”.
Rusningstid och råpackat i alla filer på Essingeleden. När Rollsen elegant kommer smygande på påfarten håller överraskande en svart BMW igen och bjuder på en stor lucka. Jag har aldrig varit med om liknande i den buffliga Stockholmstrafiken. Vid matstället i förorten närmar sig beundrare bilen med respekt på armlängds avstånd.
När ekipaget glider upp hemma i Skärholmen stirrar Arim Valian, 13 år, storögt och frågande: En Rolls-Royce, vad gör den här?
Myterna om Rollsen var okontrollerbara på 50-talet. Hästkrafter nämndes aldrig. ”Det finns så det räcker.” ”En enkrona står kvar på instrumentbrädan när motorn går.” Den perfekta, felfria bilens garanti: ”Assisterande vitrockade specialtekniker flygs omedelbart in för att akutfixa om det omöjliga händer.”
Under motorhuven finns ett ”tävlingsstall” med 460 hästkrafter i en nära sju liter stor V12-motor. Phantom Drophead Coupé är potent nog att mäta sig med lyxsportbilar. Rollsen accelererer från noll till 100 kilometer i timmen på 5,8 sekunder. Bara två hundradelar sämre än Porsche Panamera S.
Ett mynt med plan kant balanserar lätt på instrumentbrädan med motorn i gång. Och kärran har fri service i fyra år.
Lyxåket är utrustat med alla möjliga finesser. Vad sägs om paraplyfack i framflygarna? Cabrioleten vecklas majestätiskt ihop och döljs bak. Det 315 liter lilla bagagerummet bekymrar inte – vem har bagage i en Rolls? Luckan är delad i mitten, halva öppnas uppåt och halva nedåt. Vid lerduveskytte passar det bra att sitta på underdelen.
När Rollsen glider fram vid stranden till Klara sjö känner jag mig som mångmiljonären som Steve McQueen spelade i ”Äventyraren Thomas Crown”. Tre unga kvinnor i högklackat låtsas ignorera den nedcabbade krämvita marängen som passerar. Men de vänder sig om och utbrister i ett unisont beundrande ”wooow”.
Inredningen är sober med handsklädermjukt blått skinn. Perfekt matchande är inslagen av vitt pianolackat trä. Instrumenten är få och rena i runda klockor med svarta tydliga siffror på vit botten. Ett fåtal synliga knappar och reglage i krom är av läcker funktionell design. Knappar att stänga de breda bakhängda dörrarna som öppnar i framkant på ”kidnappardörrvis”. Det är stort insteg till baksätet och där är rymligt. Insteget fram är galant. Den mjuka mattan når upp till fotknölarna. Det är andäktigt att glida ned bakom ratten i ”Rollsen”, andas ut och trycka på startknappen. Ana V12:an spinna i gång utan så mycket som en vibration i karossen.
Ur konserthögtalare skönsjunger en sångerska skört ”Summertime” ur ”Porgy and Bess”, de diskreta bastonerna ljuder i den välisolerade kupén.
Rollsen är tyst också under färd. Ljudisoleringen är perfekt. Att flyta fram i motorvägsfart på asfalten går ljudlöst, bara lite vind viskar i tygtaket. Styrservon hastighetsanpassar sig. Den gashydrauliska fjädringen sväljer ojämnheter så att bilen tycks sväva fram. Den är lättkörd – men inget för en vanlig p-ruta. Bilen är 5,6 meter lång och snudd på två meter bred.
När skymningen faller på Södertörn visar Rollsen sina förnämliga vägegenskaper. Exakt styrning. Vi flyter genom tvära kurvor med bestämd gas. Den sexstegade automatlådan jobbar smidigt som en perfekt betjänt – verkar utan att synas. Det är bara att njuta. Rollsen ligger som klistrad efter asfalten utan krängningar.
Tja, 100 miljoner kronor på lotto skulle sitta bra.
En Rolls-Royce Phantom Drophead Coupé borde alla vara värda.