Om allt gått enligt plan så har vi när detta läses redan fått ut vår andra laddhybrid: en Volvo V60. Vi har sedan tidigare en Toyota Prius laddhybrid. Vi ska under flera år utvärdera denna nya teknik. Ett för DN unikt långtest.

Jag ska försöka förklara varför. Inom bilindustrin råder en hygglig samsyn om att framtidens fordon på något vis blir eldrivna. Det finns flera utvecklingsspår som redan resulterat i färdiga produkter: den rena elbilen och laddhybriden. Om några år ska också vätgastankade bränslecellsbilar finnas i produktionsfärdigt skick.

Samtidigt finns en klarsyn inom branschen om att förbränningsmotorn långt ifrån spelat ut sin roll. Under de närmaste decennierna väntas bensin- och dieselmotorer fortsätta utvecklas och utgöra majoriteten av drivkällorna i bilarna.

Marknadsmänniskor brukar ofta tala om ”kundkrav” och så vidare ... Men när det handlar om elbilar har det blivit kortslutning. Den svarar väl mot kundkraven för vissa kunder. Sådana som alltid vet hur långt de ska köra. Men de andra?

Forskningen visar att de flesta bilresor är korta. En renodlad elbil täcker de flesta resbehov. Men inte alla. Och det finns ingen flexibilitet. Räckvidden är i teorin litet drygt 15 mil för de flesta elbilar och i praktiken litet drygt 10 mil. Har man kört från Stockholm till Arlanda. Och kommer på att man behöver göra en sväng till Uppsala ... då krävs planering för laddning i Upplandsmetropolen innan återfärden kan påbörjas. En laddning som kan ta timmar!

De olika laddhybriderna utgår också från vetskapen om att de flesta resor är korta, men tar också hänsyn till kundkravet att kunna göra det man kan göra redan i dag med sin konventionella bil.

Toyota Prius som laddhybrid erbjuder fulladdad från elnätet omkring två mils eldrift. Därefter ser en bensinmotor till att man klarar fortsatt färd. Volvo V60 som laddhybrid uppges klara cirka fem mil på eldrift därefter finns en dieselmotor redo för drift.

Vi tror att det här är ett viktigt steg mot elektrifiering. Vi får se om det stämmer.