Jag kommer osökt att tänka på miljökämpen Björn Gillberg när jag läser om metanol som framtidens bärare av energi. Boken heter "Beyond Oil and Gas: The Methanol Economy", skriven av nobelpristagaren i kemi (1994), George A Olah tillsammans med Alain Goeppert och GK Surya Prakash. Första utgåvan kom 2006 och nu ges en andra upplaga ut med uppdaterad statistik.

Jag kan varmt rekommendera boken till alla som funderar över framtidens energiförsörjning. Läsaren får en bred genomgång av läget i dag, hur utvecklingen växlat från trä till kol och olja och hur de förnybara alternativen ser ut.

Transportsektorn är med sitt höga beroende av fossil energi (95 procent) särskilt intressant. Detta beroende måste brytas. Men hur – och med vad?

George A Olah och hans medförfattare lyfter fram metanol, träsprit, som den mest lovande energibäraren. Metanol kan göras av en rad råvaror, fossila och förnybara, och kan lätt lagras och transporteras i befintlig infrastruktur. Det är ett utmärkt fordonsbränsle som direkt kan blandas med bensin. Det kan vidare användas som indirekt bränsle i bränsleceller med vätgas för att driva elbilar, eller direkt i bränsleceller gjorda för metanol (DMFC). Det kan också användas för att göra DME, som ersätter diesel, till plaster, läkemedel och en rad andra produkter.

Olah beskriver vidare en omvänd process i bränsleceller där man gör metanol av koldioxid som fångas in från industriella processer.

Björn Gillberg har i många år slagits för metanol. I Värmland bygger han nu världens första kommersiella metanolfabrik baserad på skogsråvara. Hans satsning har mötts av en hel del skepsis. Den som läser Olah inser att Gillberg, som så många gånger förr, agerar mer på vetenskaplig grund än på vad som är dagspolitiskt gångbart.