Saabs bilar var alldeles för udda för att locka andra kunder än kärntruppen av entusiaster. Ingen tillverkare kan leva på så låga årliga volymer som hundra tusen bilar. Vi försökte kompensera det genom att låta Saabbilarna dela komponenter med andra GM-bilar, främst Opel, men det misslyckades. Saabs egensinniga tekniker obstruerade. De ville skruva till allting efter eget huvud, till och med tunga och dyra delar som värme och luftkonditionering.

Så gick det som det gick också, skriver General Motors legendariske produktgeneral Bob Lutz i den nyutkomna boken ”Car guys vs bean counters”, Bilmänniskor mot räknenissar. Gissa vilka som får på nöten!

Jag har träffat Bob Lutz flera gånger och alltid med stor behållning. Han är en färgstark person med ett mustigt språk, rena rubrikmaskinen. Han är träffsäker också, som den stridspilot han varit.

I boken beskriver Bob Lutz sin långa karriär inom bilindustrin. Fokus ligger på de senaste tio åren, hur han uppfattade sin roll på GM, vad han såg, kände och försökte åstadkomma. Det var inte lite, om man får tro honom. Han återupprättade designavdelningens centrala roll, ja mer än så – han bankade in i varenda människa att allt kretsar kring produkten. Att den måste ha hög kvalitet är självklart, liksom att den måste vara enkel att tillverka och göras lönsam. Men det avgörande är att den får en själ – och det kan den bara få om den görs med hjärtat, inte med räknenissens vänstra hjärnhalva.

Så var det länge på GM. Bob Lutz blev förfärad av vad han såg i pipeline när han tillträdde 2001. Och till hans oförställda häpnad höll designchefen med om att bilarna var fula, men de var utvecklade helt enligt gällande interna process, sade han. Det var vad som gällde. Flödet. Processen. Utan tanke på slutresultatet.

Så gick det som det gick också för GM med konkurs 2009. Trots Lutz!