Det är med stigande förvåning jag läser professor Semida Silveiras etanolstudie. Uppdraget är att ”undersöka vad som är sant och falskt” och att ”slå hål på myter”. Det lyckas hon inte med. Konstigt vore annars eftersom det inte finns några absoluta sanningar. Rader av forskare har visat alltifrån betydande miljönytta till kraftigt ökade utsläpp när man även tar in markanvändning.
Vilka har rätt och vilka har fel?
Svaret är att alla forskare har rätt – på sitt sätt. Slutsatserna beror på vilka systemavgränsningar man gör, hur långt tillbaka i kedjan man räknar. Med ett snävt synsätt är till och med etanol gjord av majs eller europeiska vinrester bra. Ser man bredare och tar in de snedvridande effekterna av jordbruksstöd och konkurrensen om jordbruksmark blir resultatet ett annat.
En utmärkt beskrivning av detta finns i rapporten ”Biobränslen – ett systemanalytiskt perspektiv”.
Den är skriven av professor Arne Jernelöv och är bland det bästa jag läst. Till skillnad från Semida Silveiras, som tycks ta utgångspunkt i att etanol är bra, har Arne Jernelöv ett mer vetenskapligt anslag. Det märks tydligt i både ordval och urval. Där finns plus och minus för en rad biodrivmedel. Och precis som Semida Silveiras konstaterar han att brasiliansk sockerrörsetanol är bra även med ett bredare synsätt.
De största bristerna med Silveiras studie är vad hon väljer bort eller inte fördjupar sig i, som förändrad markanvändning. Där finns också motsägelser, som att etanol är ett kostnadseffektivt sätt att minska utsläpp. Riksrevisionen visade nyligen att det är tvärtom. Studien säger också att etanol ger renare stadsluft. Trafikverket visar på motsatsen i prov vid kallstarter med E85.
Vidare talar Silveiras om etanol som ett enda gott bränsle, utan att tydligt skilja på råvara och framställning.
Det är ungefär lika upplysande som att säga att all el är miljöbra.