Måndag. Efter en genomgång med Erik Sundström och Johan Gembäck från Vattenfall och Anders Hedebjörn från Volvo Personvagnar trycker jag på start. Efter 20 sekunder har systemet initierats och jag gör en andra tryckning. Systemet är redo. Tanken är ”full”, 7 kWh. Att köra ut från garaget i DN-huset påminner om min Toyota Prius som är en vanlig hybrid. Volvon rullar nästan ljudlöst över betonggolvet och uppför rampen. Men där Priusens bensinmotor brukar starta rullar Volvo på i elläget. Endast ett svagt vinande hörs från elmotorn där bak, inte helt olikt när en spårvagn ökar farten.
På en skärm på instrumentbrädan kan jag följa min elförbrukning. Den visar 8–9 ampere när jag står på ”tomgång”. Jag slår genast av luftkonditioneringen för att spara ström. Siffran faller till 2–3 ampere.
Här gäller det att snåla på de elektriska ”dropparna”.
Det är drygt en halv mil från DN till bostaden. Känns helt rätt att susa fram utan brummande förbränningsmotor. Men gående och cyklister som jag passerar verkar inte märka att jag kör elbil, utan avgaser, utan motorljud. Är bilen kanske för tyst så ingen märker mig?
Enligt de testresor som hittills gjorts ligger snittet på 2,83 kWh/mil. Jag har förbrukat betydligt mer, närmare fyra.
Här måste det till ekokörning i den högre skolan.
Senare på kvällen kör jag mot grönskan på Djurgården. Vid Kaknästornet börjar kraften sina i batteriet. På väg tillbaka kör jag så lugnt det går, hastigheten är cirka 40 km/t. När jag kommer in på Valhallavägen visar ”tanken” 0,2 kWh och på displayen blir jag uppmanad att starta dieselmotorn. Bilen återgår till sitt ursprungliga jag, en vanlig framhjulsdriven Volvo. Den direkta känslan är att jag är återförd till gårdagen, till en bil som inte bara bullrar utan också ger ifrån sig avgaser och därmed smutsar ner närmiljön.
Facit efter första dagen blir två elektriska mil på 7,3 kWh. Det motsvarar 3,65 kWh per mil.
Tisdag. Här ska det eko-köras, tänker jag när jag drar ur sladden ur standarduttaget i garaget och startar bilen. Att tanka fullt tar 6–7 timmar. I 70 kilometer i timmen på Essingeleden hörs bara ett svagt vindbrus och lite däckljud.
På plats utanför DN visar ”tanken” 5,5 kWh och trippmätaren sex kilometer. Beslutar mig för att köra slut på elen genom sightseeing på de intilliggande Essingeöarna. Fortsätter ner mot Norr Mälarstrand och vidare mot Fridhemsplan. Och där, två mil senare vid rödljuset, slår ”tanken” om till 0,0 kWh.
När produktionen inleds 2012 utlovas en räckvidd på uppemot fem mil i elläget. Det innebär att de flesta klarar sina dagliga körningar utan att behöva koppla in förbränningsmotorn.
Under eftermiddagen kör vi en runda på Lilla Essingen för att ta bilder på bilen.
Bortsett från den korta sträckan mellan Fridhemsplan och DN, som avverkades med dieseln i gång, har all övrig körning varit grön.
Onsdag. Klarar resan till DN på 1,9 kWh. Åker sedan in till stan i ett ärende och snurrar runt på Kungsholmen. Känslan att alla andra bilar är miljöbovar förstärks när man stannar vid rödljus och hör deras brummande motorer, för att inte tala om synen och lukten av deras avgaser.
Åter i garaget efter en mil och drygt 3 kWh. Det tar sig. Hemfärden går med så lugn och ryckfri körning som trafiken medger. Jag gör av med 2 kWh.
Torsdag. Samma förbrukning som i går: 2 kWh till redaktionen, eller el för drygt två kronor. Under förmiddagen åker jag i väg på ett jobb, klarar hela sträckan i elläge.
När jag parkerar visar mätaren 0,7 kWh, men när jag startar igen blinkar den 0. Tomt. Märkligt. Har strömmen läckt ut? Fördelen med en hybrid framför en ren elbil att jag bara behöver trycka på dieselknappen i sådana lägen.
Bilen får sedan ladda i DN-garaget i drygt fem timmar. Det ger mig 5 kWh. Enligt mätaren är det fortfarande två timmar och nio minuter till fullt. Hemfärden på 5,2 kilometer klaras med – just det, 2 kWh.
Åker senare på kvällen i elläget genom stan och bort till Värtaverket i Hjorthagen för att ta några bilder. Precis när jag ska vända visar mätaren 0,0 kWh och dieseln går i gång automatiskt med ett ryck.
De nio kilometerna hem känns fel, som en planeringsmiss. Ju mer jag kör i elläget, desto starkare blir känslan att förbränningsmotorer inte hör hemma i stadskärnorna.
Fredag. Morgon och full tank. Kör en lite längre väg till jobbet och avverkar sträckan med 2 kWh. Bättre och bättre! Åker in till Preems mack vid Norr Mälarstrand där man kan tanka el gratis i 2 timmar. Men p-platserna är upptagna – av vanliga bensinbilar! Som inte har lappats! Trodde aldrig jag skulle se mig om för att försöka locka till mig en lapplisa! Elmotorn kämpar på och tar mig tillbaka till DN. Det känns som en seger varje gång dieseln vilar.
Lördag. Provet får ett snöpligt slut på Ulvsundavägen vid Bromma flygplats. Jag ligger i vänsterfilen i tät trafik. Elen är slut och jag kör på diesel.
Plötsligt lägger bilen av. Utan förvarning. Går inte att starta trots upprepade försök. Anders ”Gojan” Forsberg från Assistanskåren kommer som räddare. ”Vad tung bilen är”, utbrister han när han ska dra upp den mot sin bil.
Färden slutar vid Bilia i Haga Norra. Jag påminner mig om att det här är en rullande provbänk för ny teknik, inte en produktionsklar bil, och att jag fick haveriet med dieseln i gång – inte elmotorn!