För fyra år sedan, 2008, väckte Volkswagen, Opels tuffaste inhems­ka konkurrent, nytt liv i sportkupén Scirocco. Nu kommer Opels svar, och även om formgivarna i tyska Rüsselsheim inte tar i lika hårt med axelbredden baktill som VW så är det ändå en design som lovar mycket för den som väntar sig sportbilsegenskaper.

Provbilen är en bensindriven GTC med 1,6-litersmotor som med hjälp av turbo skrämts upp till 180 hästar. Det är en av för närvarande tre varianter. Billigast är GTC med en 140-hästarsturbo (209 900 kronor), dyrast en 2-litersdiesel med 165 hästkrafter (242 900).

Hur sportigt blir det då för 221 900 kronor? Det räcker till väl för den som nöjer sig med ”lagom” sportig prestanda. Senare kommer OPC-versioner (Opel Performance Center) med ytterligare ett hundratal hästar för den som av någon anledning finner nöje i dylik övermotorisering.

Av detta förstår vi att GTC-satsningen, oavsett version, inte handlar om att jaga miljöbilspoäng. Snåla dieseln 2.0 CDTI kommer närmast, men med ett koldioxidutsläpp på 127 gram hamnar man ändå på fel sida om miljöbilarnas 120-gramsgräns.

Vår provbil klarar noll till hundra på hyfsade 8,3 sekunder och toppar med 220 kilometer i timmen. Vid körning är turbofördröjningen påtaglig – man får ”vänta in” trycket innan det verkligen skjuter iväg. Men då går det också undan.

Ett sportläge finns – skillnaden är dock inte monumental när det läggs i. Hela tiden håller dock antisladdsystemet väl reda på bilen, även på snöunderlag i norra Småland. Styrningen är mycket bra, direkt på ett välavvägt sätt som bör passa alla och bidragande till ”asfaltsbitande” uppträdande på snirkliga vägar.

Turbodrag kostar, så det lämnar vi därhän. Men under 37 mils vårdad (fartmässigt laglig) körning på främst motorväg, men även viss stadskörning, en hel del landsvägsfärd i höglandstrakter och närmast noll pedalglädje (nix sportläge) så landade GTC:n på 0,72 liter per mil. En tangering av fabrikantens egen uppgift för blandad körning. Tolka det den som kan.

Själv sitter jag bra i GTC, de sportiga stolarna är modest sportiga (man kan röra på gumpen) och benutrymme finns även för längre än undertecknad (1,84 cm).

I baksätet finns bälten för tre. Men komforten räcker bara hjälpligt till för två.

Bagageutrymmet passar också bäst för två – totalt.

Förarmiljön är hyfsad, men mängden knappar på mittkonsolen kräver tillvänjning. En märklig finishmiss är att handbromsens handtag landar få millimeter från växelspakens inramande sarg. Stup i ett irriterar det mig när fingrar hamnar, om än lätt, men ändå i kläm.

För första gången kom jag att se en poäng med elektriskt styrd handbroms. Men då enbart av omsorg om fingrarna mina.