Opel kämpar på i skuggan av sina mer imagetunga tyska konkurrenter. Kombin heter numera inte längre Caravan utan Sports Tourer. Med Insignian har miljöbilsskruvandet blivit lyckat. Det är med skepsis jag tar emot bilen och börjar köra. ”Hur stora uppoffringar ska man behöva göra?” tänker jag.

Det är helt fel tänkt, visar det sig.

I början kör jag mest i stan. Där gör sig start-stoppsystemet påmint fastän det är kallt ute och bilen kräver energi för att bland annat hålla föraren varm. Det är smidigt. Inga påtagliga fördröjningar som med de första start-stoppsystemen.

Vill man så går det att koppla ur systemet. Men varför skulle man det? När tillvänjningen är över så känns det naturligt att motorn slås av framför exempelvis röda trafikljus.

Jag trivs med Opeln. Så väl att jag bestämmer mig för att ta med bilen på en reportageresa till Västergötland. Omväxlande motorväg och landsväg i cirka 80 mil ger glädjebeskedet att vi klarar oss på drygt halvlitern dieselolja per mil. Det är bra för en bil som väger nästan 1,7 ton.

Det går att lägga i sexan redan vid 80 km/tim utan att det blir några obehagliga vibrationer. Då visar varvräknaren så där 1 200 varv/min. Inne i samhällen med 50-begränsningar går jag ned på fyran. Så rullar det på. Utan några stora spänningsmoment.

Jag uppskattar den smidiga växellådan som inte ens gör riktigt motstånd när vi startar på morgonen och temperaturmätaren visar tvåsiffriga minusgrader.

Det finns en känsla av tyskt gediget bilkunnande inbyggt i Opeln. Körbarhet, väghållning, styrning samverkar till en trygg upplevelse av fin vardagsbil i trafik. Segdragningsförmågan är god. Aldrig känner jag att oljebrännaren under huven känns tröttsam.

På motorvägen, i 120 km/tim, rör sig inte varvräknaren högre upp än till cirka 1 800 varv/min. Rödmarkeringen ligger vid 5 000 varv/min.

Hela hemligheten för att få riktig fart på en snåldiesel är så klart att använda växelspaken när man vill locka fram prestanda för till exempel en omkörning. Det krävs aktivt spakande för att få till det. Men mest glider jag bara fram på sexan och trivs med det.

Insignia är stor, rymlig, lastbar och trivsam. Men tyvärr. Jag gillar inte bilen. Och det beror helt på känslor. Jag har aldrig gillat den yttre formgivningen. Det är något tillkrånglat svårtillgängligt med Insigniaformgivningen som får mig att längta efter en enklare elegans.

Inuti irriteras jag mig på mittkonsolens 30-tal knappar med billigt utseende. Hur kan de platsa i en tysk bil? Hallå Rüsselsheim! Fanns det inget roligare att ge föraren?

Det är snart fyra år sedan DN först körde Insignia. Det krävs mer än en miljöklassad motor för att framgångsrikt ta sig an ärkerivaler som Volkswagen Passat och Ford Mondeo med flera.