Fast bilen, en C30 Electric, ska klara 10–15 mil om den är fulladdad.
Vi möts i hamnen. Gas- och bromspedaler som i vilken bil med automatväxellåda som helst. Nyckelvridning för att få liv i bilen.
Men man hör inte ett ljud utan, får lita på att motorn är i gång.
Sedan är det bara att välja mellan back (R), neutral (N) eller kör (D). Körläget är egentligen två lägen, ett med motorbroms (och energiåtervinning) och ett med frihjul som ger bästa rull. Med ett extra drag bakåt med växelspaken läggs körläge två med frihjulande in.
Ut, upp för backen höger in på länsväg 140 söderut. Det är hyggligt tyst i bilen. Accelerationen är fullt acceptabel. Det är inga problem att köra om heller.
Det enda jag har litet bekymmer med är att jag vid hastighetsnedsättningar kliver av gaspedalen för tidigt. Motorbromsen är kraftig. Efter ett tag lär jag mig.
Jag tittar på instrumenten. Till vänster hastighetsmätaren, och längst ned i denna en mätare som visar batteriets laddning. Till höger, där varvräknaren vanligtvis sitter i andra C30, finns en mätare som visar effektuttag och energiåtervinning placerad.
Bredvid mig i bilen sitter Henrik Järlebratt, produktchef för C30 Electric. Mätaren för batteriets energiinnehåll rör sig snabbt åt vänster – åt det varningsröda fältet.
– Den var inte fulladdad från början, säger Henrik Järlebratt och berättar att batterierna placerats i kardantunneln och under baksätet i en T-formation.
Klarar vi oss till Klintehamn?
– Jag tog inte med laddkabeln, säger han.
Vi kör vidare. Några enkla, provocerande rattrörelser föranleder inga orostecken vad gäller köregenskaper även om batterierna ökat bilens vikt med cirka 150 kilo.
– Vi har placerat batterierna så lågt, förklarar Henrik Järlebratt.
Vi når Klintehamn. Stannar utanför Café Bullboden för fotografering.
Dags för återfärd. Men vad i alla glödheta!?! Batterimätaren har sjunkit oroväckande lågt. Jag stänger av klimatanläggningen och navigationen för att spara energi, rullar ned framrutorna för att få ventilation och hoppas att vi ska ta oss hela vägen tillbaka. Det är 33 km till Visby.
Det frestar på nerverna att vara pionjär!
Efter nästan en mil vid Tofta strand är mätaren rejält inne i det röda fältet. Jag spanar in busshållplatserna. Jo, det står folk och väntar. Nog ska vi ta oss tillbaka.
Jag är andäktig. Den C30 Electric vi kör är den första i en testflotteserie om 250 bilar. Bilarna ska köras av olika utvalda förare. Allt de gör loggas av bilen för att den ska kunna utvärderas.
I nuläget är C 30 Electric alldeles för dyr för att sälja. Det här är ett projekt som stöttats av Energimyndigheten med 150 miljoner kronor. Batterierna av litiumjontyp kostar cirka 180 000 kronor. Volvo räknar med att de framöver kanske kan sjunka i pris till en fjärdedel.
Batterierna är också känsliga och kräver värme om det är kallt och kyla om det är varmt. För svåra vinterförhållanden finns en liten tank med E85-bränsle som ska se till att det blir varmt i kupén i bilen.
Batterierna mår bäst om de laddas på så ofta det finns möjlighet. För att klara åtta timmar för full laddning krävs att det är säkrat för 16 ampere.
Jag kör så försiktigt jag kan. Försöker minnas allt om ekokörning. Det rullar på.
– Det går väldigt långsamt när energin börjar ta slut, säger Henrik Järlebratt olycksbådande.
Jag får fram räckvidden i färddatorns lilla bildskärm: 40 km.
När vi passerat Kneippbyn börjar jag tro på framgång och seger.
Nedför backen mot hamnen igen. Inga jublande folkmassor möter. Men vi kom tillbaka. Det är det viktiga.
– Jag var aldrig orolig, säger Henrik Järlebratt.