Dyrast är svenska fordkusinen Volvo XC60: störst, snyggast, lyxigast och pansarvagnssäker. Mindre dyr är tysken Volkswagen Tiguan TDI: gedigen, välbyggd, smidig samt pålitlig. Minst dyr är tysktillverkade Volvokusinen Ford Kuga TDCI: mindre prålig, trängre, bullrigare och mer vardagsnära.

Att äntra förarplatsen är lätt gjort i Volvon. Insteget är lagom och byxorna klarar sig från att torka av tröskeln. Bilen är utrustad med alla tänkbara tillval. Inredningen är läcker med tvåtonad lyxklädsel och förarstol med minne. Ryggstödet är högt och sätet bra.

Instrumenteringen är tydlig med två till synes spartanska klockinstrument: varvräknare och hastighetsmätare. De visar också digital säkerhetsinformation. I centrum finns ”drivers alert” som varnar sömniga förare genom att blinka ”det är dags för en fikapaus”. Det reagerar också om du byter fil utan att blinka. Den avståndskännande farthållaren bromsar om du kommer för nära framförvarande. Vid vänster backspegel finns varningslampa för uppdykande fordon i döda vinkeln.

Det är svårt att se var Volvon slutar fram och bak. Då är det härligt med parkeringsassistans som med ljud och bild hjälper till i trånga garage och på mörka parkeringar. Backspeglarna är automatiskt infällbara. Bilen har en ­liten startklump i stället för nyckel.

Körställningen är bra med god överblick. Jag känner mig säker, nästan osårbar i trafiken.

Den sexväxlade ­automatlådan med sportlägen lirar perfekt med den starka motorn. Karossen och chassiet går att reglera för komfort, sport och avancerad körning. Jag föredrar komfort, både av bekvämlighetsskäl och för bränsleförbrukning.

Den femcylindriga dieseln, drar smidigt ut från parkeringen i Skärholmen. Knapparna för ljudanläggning och klimatanläggning är klassiskt små och i välorganiserade rader på mittkonsolen. Bagaget är rymligt och kan fördubblas med fällda baksäten. Suven spinner på bra på E 4 och E 20 söderut. Bränsleförbrukningen ligger dock över litern per mil på motorvägen med min körstil.

Den är ingen racer eller något autobahnlok, utan lagom för svenska förhållanden. En massiv, säker, tung kloss med fyrhjulsdrift och med saftig prislapp med alla tillval. Suven sägs klara över 200 kilometer i timmen. Men då krävs tid visar det sig på den avlysta flygfältsrakan. Från noll till 100 km/tim på knappt tio sekunder. Men hurså! Det är bränslekris, växthuseffekt och klimatproblem. Vem har bråttom?

Ford Kuga ser tuff ut. Den behöver ingen startnyckel utan en liten klump som kommunicerar med bilen och talar om vem föraren är.
Jag får godkänt av tekniken och kan ta bilen i besittning. Tar tag
i handtaget och öppnar dörren och slår mig ned bakom ratten. Suven har ett bra insteg, men lite väl upprätt körställning, som att köra buss.

Inredningen och instrumentering har drag från Ford Focus. Baksätet är inget för storvuxna. I baksätet är det snålt med knäutrymmet. Bagageutrymmet är tillräckligt, men går att fördubbla med nedfällda baksäten.

Vid förarplatsen ersätts startnyckel av en startknapp placerad ovanför radion och medieskärmen på instrumentbrädan. Ett lätt tryck på knappen och motorn brummar i gång med ett dämpat dieseltugg. Mittkonsolen inkräktar litet på vaden på gasbenet.

Den sexväxlade manuella växel­lådan är smidig och dieselmotorns 136 hästar svarar bra på tilltal. Men bilen känns både bullrig och plastig.
Den slukar bekvämt kilometer på det asfalterade labyrintvägnätet i trakten av Nysätra kyrka i Uppland. Klimatanläggningen är okej, samma sak med ljudanläggningen. Kvällens ”Karlavagnen” börjar närma sig. Men först radions nionyheter.

Vägbullret blir väl lindrigare på mindre grov asfalt och när de odubbade vinterdäcken tas av. Det finns ingen snö eller is, bara regn, så fyrhjulsdriften får aldrig visa prov i skarpt tillstånd. Men det är en mellanstor stadsjeep, för ett civiliserat vägnät. Lagom för barnfamiljen att skjutsa barnen till alla möjliga aktiviteter, att veckohandla, att köra grejer till och från sommarstugan.

Bilen klarar sig i snitt på cirka 0,8 liter milen. Parkeringsassistansen med backkamera är suverän vid backningsmanövrar på okända vägar, parkeringar och vändplatser med svart asfalt i svartaste regnigaste mörkret.

På macken vid Enköpingsinfarten upptäcker jag att tanklocket är borta. Men det ska vara så. Locket är bortrationaliserat av tillverkaren.

Det är bra vrid i maskinen när jag kör om några tungt gående långtradare på rad i ett kraftigt uppförslut. Blinker. En snabb nedväxling, hård gas och jag är förbi. Planar ut på sexans växel.

Det är riskfritt att klämma in suven backande mellan grannarnas bilar och kliva ur. Med ett lätt fingertoppstryck på den svarta fläcken på förardörrens handtag låser jag den tyskamerikanska suven.

Volkswagen Tiguan lirar i en egen serie. Den är gediget byggd, genomtänkt med kvalitet.

Den ser inte så tuff och framfusig ut, utan har en mjukare framtoning.
I förarsätet känns allt rätt med körställning, instrumentens placering, reglagens utformning och funktion. Det är bra finish och bra materialval, rejält in i minsta söm och fog.

Jag vet att det är en diesel men den skönjs knappt i kupén. Inget vägbanebuller når in trots dubbade vinterdäck. Det enda som känns ”beiget” är den ljusblå belysningen i knappar och reglage.

Motorn är pigg och alert. Automatlådan lirar bra med haldexkopplingens dirigering av kraftfördelning utan att bilen blir våldsamt törstig. Vid motorvägsfart hamnar den strax omkring litern per mil. Det känns så självklart att sitta bakom ratten i trafiken. På Essinge­leden känns det säkert. Bilen väcker ingen egentlig uppmärksamhet för att vara en suv, biltypen som fått klä skott för klimatförändring och växthuseffekt.

Jag susar fram i tät trafik vid sena lunchrusningen. Automatlådan jobbar smidigt inga knyck utan det bara flyter på. Jag byter fil och gasar in i innerfilen för position vid nästa avfart Sollentuna/Kista.
Inga vägljud eller brus hörs in i den välisolerade kupén. Det är lågmäld samtalston som gäller med kollegan in mot stan. Bilen är lagom stor i stadstrafik och lättparkerad. På väg mot Södertälje är det hård eftermiddagstrafik. Det känns självklart att bara flyta med utan att pressa.

Körställningen är perfekt. Det går att åka långt med långa dagsetapper i den. Baksätet är rymligt och med bra benutrymme. Bagageutrymmet är inte jättestort, men det räcker gott till att storhandla. Och ska det till frakt är det lätt att fälla baksätena, så ryms ett par bullteveapparater och lite sommarstugeprylar.

Tiguan blir en långvarig fyrhjulsdriven kamrat för den som inte ser på plånboken och vill ha en lagom suv.