Sergej Zimov är permafrostforskare och driver sedan snart trettio år Nordöstra forskningsstationen. Den ligger i bortre Sibirien på randen till Norra ishavet. Under vinterns långa polarmörker ligger de enkla trähusen inbäddade i snö och en intensiv kyla som kan nå ner till femtio grader minus. Men under sommaren är detta ett kraftcentrum som lockar klimatforskare från hela världen.
De senaste åren har en rad forskningsrapporter haft lilla Tjerskij som ursprung. Alla har de haft samma skrämmande huvudbudskap: Bevare oss för den smältande permafrosten.
I juni 2006 publicerade Sergej Zimov och två amerikanska kollegor en mycket uppmärksammad artikel i den vetenskapliga tidskriften Science. Deras slutsats var att det finns cirka 1 000 miljarder ton kol lagrat i de arktiska permafrostjordarna, varav minst hälften i de djupa jedomajordarna som ligger utspridda över delar av norra Sibirien. Det kan jämföras med de cirka 650 miljarder ton kol som finns lagrat i alla världens träd och växter.
- Det var som att upptäcka en ny kontinent under jorden, berättar Sergej Zimov när vi träffas på ett seminarium på universitetet i nordnorska Tromsö.
Världens regnskogar kallas ofta för jordens lungor. I så fall skulle man kunna kalla permafrosten för jorden magsäck. Den innehåller mer kol än atmosfären, där det i dag beräknas finnas cirka 730 miljarder ton kol fördelat på olika växthusgaser. Och om magsäckens innehåll börjar röra på sig i form av gaserna koldioxid och metan, kommer växthuseffekten i ett slag att avsevärt förvärras.
Med tanke på att de årliga utsläppen från fossila bränslen i dag innehåller cirka 7 miljarder ton kol, varav en dryg femtedel kommer från transportsektorn, kan man bara försöka föreställa sig konsekvenserna av om 1 000 miljarder ton kol långsamt börjar sippra ut i atmosfären.
- En grov skattning är att 1-2 miljarder ton kol årligen skulle frigöras. Så även om vi kunde få stopp på alla fossila bränslen, skulle våra ättlingar i flera hundra år tvingas insupa permafrostkol med modersmjölken, säger Sergej Zimov.
Den yvigt skäggprydde forskaren tror att det fortfarande finns en chans att stoppa den process som han blivit en världsauktoritet på att förutspå.
- Det viktigaste just nu är att minimera de globala temperaturhöjningarna. Om genomsnittstemperaturen stiger med mer än fem grader kommer hela permafrosten obönhörligen att smälta bort. Men risken finns att vi redan vid två grader kan nå den kritiska punkten.
Och när denna väl är nådd är det omöjligt att få stopp på utvecklingen. Världen hamnar i en ond cirkel: Varmare klimat gör att permafrosten smälter, vilket ytterligare värmer upp atmosfären, vilket i sin tur ytterligare förvärrar de globala klimatförändringarna, vilket ytterligare ökar avsmältningen...
- Ingen vet riktigt hur hela det stora klimatmaskineriet fungerar. Men forskning kring vad som hänt under tidigare geologiska perioder har lärt oss att en global nedkylning alltid går väldigt långsamt, medan en uppvärmning går rasande fort när den väl satt igång, säger Sergej Zimov.
Redan i dag ser han tecken i sin omgivning på att bristningsgränsen kan vara nådd.
- I somras var det fem grader varmare än vanligt i vår region. Marken började röra på sig när permafrostens ytskikt tinade. Runt floderna var jorderosionen stor, vägar raserades och hela skogar föll samman.
Det allra värsta var när floderna svämmade över.
- Det är vanligt på våren, men i år blev det för första gången översvämning även på hösten, vid den tid då permafrostsmältningen är som störst. Husen förstördes och fodervallarna ruttnade. Folk i trakten har aldrig varit med om något liknande, berättar Sergej Zimov.
Men även på vintern kan man numera få en aning om vad som kan vänta runt hörnet.
Nordöstra stationen ligger mitt i ett av Sibiriens största bälten av jedomajord. Denna unika jordart består av lössjord fylld med infrusna växtreser, djurskelett och mikroorganismer som lagrats där i tusentals år.
På vissa håll kan jedoma vara upp till femtio meter djup. Detta gör att den innehåller upp till trettio gånger mer kol än vanliga jordarter.
Jedoma finns mest i Sibirien, men även i Alaska. I Sibirien har den en total areal av en miljon kvadratkilometer, mer än två gånger Sveriges yta.
Så länge som jedoma är frusen är den inget problem. Men när den tinar och möter luft eller vatten ombildas jordarnas rika organiska innehåll till koldioxid eller metangas. Speciellt utsläppen av metangas är oroväckande, eftersom metan har en växthuseffekt som är uppemot tjugo gånger starkare än koldioxid.
Ett vanligt vinternöje runt Sergej Zimovs forskningsstation är att ge sig ut på någon av de många smältvattensjöar på tundran. Där hackar man hål i isen och sätter sedan dit en brinnande tändsticka. Upp flammar en två meter hög låga av brinnande metangas.
Detta skådespel ger en aning om vilka krafter som hotar att lösgöras ur jordens magsäck om permafrosten fortsätter tina.
- På de senaste trettio åren har smältvattensjöarnas totala yta på den sibiriska tundran ökat med 15 procent. Om utvecklingen fortsätter kan utsläppen av metangas härifrån inom några årtionden vara lika stora som de totala globala utsläppen från djurhållning och jordbruk. Och det är bara början, konstaterar Sergej Zimov.