Nyhetskrönikan

Alla har en Håkan Juholt i sin närhet

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Jag har upptäckt ett märkligt medlidande för Håkan Juholt de senaste veckorna. Jag tog det på bar gärning hos mig själv häromdagen. Först genom en bild på DN:s ledarsida där tecknaren markerat Juholts kindben med en tilltagen cirkel. Sedan på DN-debatt där samme Juholt hamnat i närbild med lätt skelande ögon och rädd blick. När Aftonbladets löpsedel samma dag slog fast att Håkan Juholt tycker att ”det har varit plågsamt” började ett modershjärta, jag inte visste att jag hade, att blöda.

Håkan Juholt har säkert gjort en av de mest förvirrade entréer i svensk politisk historia och jag varken sympatiserar med hans politik, eller tycker att kritiken mot densamma har varit osaklig. Men av någon anledning har jag fattat ett oförklarligt stort tycke för hans person. Det ambitiösa, men lite misslyckade.

Annons:

Det fryntliga, men vemodiga. Pappaskämtande i tid och otid. Visst känner vi igen personen? Som om vi alla har en Juholt i vår närhet.

”En svensk Fleksnes!” utbrast Sydsvenskan i en ledare häromveckan och så kanske det är. Men bakom framgångsrika komiska karaktärer finns alltid en spegling av oss själva, något allmängiltigt. Är Håkan Juholt snarare ett tvärsnitt av en svensk man?

Det finns en sårbarhet hos Juholt i allt det här som gör att jag vill försvara honom. Till och med reagera när någon ritar cirklar av hans kindben.

Jag vill slå armen om Juholt. Lillebrorströsta och säga att allt snart kommer att bli bättre. Att livet just nu bara är ett test från kusinerna i Stockholm som vill se om du klarar av trycket. De kommer att mula dig med hån, knuffa in dig i färdigetiketterade skåp och göra sig lustiga över hur du talar.

En konstig sak egentligen. Ingen vill ha strömlinjeformade politiker. Allra minst journalister. Men varje gång vi ser något som sticker ut springer vi fram med förstoringsglas, analyserar och skriver rubriker.

Ibland är det viktigt, som i turerna kring Libyenaffären. Ibland blir det fånigt, som avslöjandet att Juholt har köpt ett piratkopierat skärp på charterresa.

Vi har skapat en kultur som idealiserar det perfekta, men i smyg längtar efter sprickor. När Håkan Juholt okonstlat pratar om privata vemodigheter och varför han myntat ”kulbo” som alternativ till ”sambo”, är det klart att vi reagerar med att försöka örfila honom tillbaka in i ledet.

Men kanske kan sprickorna få politiken att börja kännas lite mer? Bli något att spegla oss i?

För att komma dit behöver Juholt ta omvägen runt det etablerade. Nå väljarna direkt. Låta det bullerfryntliga ta plats som tillgång bredvid den agiterande politikern. Låta oss förstå både honom och därmed hans politik bättre. Kanske med en blogg, synas på egna Youtubefilmer, kanske twittra.

Jag tror att det skulle kunna bli vackert. Det skulle bli nya missar här, blåsas upp som katastrofer där. Men så mycket bättre Sverige skulle må av ledare med ärligt blottade svagheter än ledare som … tja, säg kungen.

0 . Per sida:

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

 Vetenskapsjournalisten Henrik Arnstad: Den svenska debatten återspeglar ofta klichéartade fördomar om hur ”riktiga fascister” måste se ut. 5  2 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

arnstad
Foto:TT

 DN Debatt: Här är det ideologiska stoffet som visar fascismen i SD. 90  17 tweets  73 rekommendationer  0 rekommendationer

 Satt i polisbilen. Den misstänkte gärningsmannen ska vara död.

Annons:
kombo
Foto:TT Peter Englund och Sara Danius.

 Peter Englund avgår. Överraskande besked i Svenska Akademien. 914  49 tweets  865 rekommendationer  0 rekommendationer

 Björn Wiman: Ingen kommer att kunna öppna den berömda dörren med samma elegans som Danius. 25  17 tweets  8 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: