Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Almedalen

Almedalsveckan 2016 – evig tillväxt i den förlovade samordningens land

Publik under ett seminarium i Almedalen.
Publik under ett seminarium i Almedalen. Foto: Nicklas Thegerström

500 seminarier om hållbarhet, på mindre än en vecka. Är det hållbart? Är den stora ”samsynen” om vikten av ”samverkan” bra, eller är den i själva verket ett allvarligt problem?

Viktor Barth-Kron betraktar Almedalsveckan 2016 – den första efter samhällskrisen.

Den 12 oktober 2015 bjöd regeringen in till stor sammankomst på Münchenbryggeriet i Stockholm. Under rubriken ”Sverige tillsammans” skulle landets främsta företrädare diskutera hur Sverige skulle hantera den då pågående flyktingvågen.

Det var inte bara politiska företrädare och myndighetsfolk. Även kungen, Abba-Benny, LO-basen, ärkebiskopen och gamle ishockeyspelaren Peter Forsberg var inbjudna, för att markera ärendets nationella tyngd.

Efter ett antal inspirationsföreläsningar, artistuppträdanden och seminarier om ”utmaningar och möjligheter” fick en gospelkör avsluta dagen.

”Keep the dream alive – hallelujah!” sjöng de.

Drömmen hölls levande under en dryg månad. Den 24 november 2015 grät Åsa Romson på en presskonferens. Sverige lade om flyktingpolitiken totalt, och gick från självutnämnd ”moralisk stormakt” med rätt att läxa upp andra till id-kontroller vid gränsen och en generositet på ”EU:s miniminivå”.

Det där minns alla, i alla fall alla utanför regeringen. Så varför ta upp det där nu? För att det är omöjligt att ens närma sig Almedalsveckan 2016 utan den förhistorien.

Sedan vi var här för ett år sedan har de politiska förutsättningarna ändrats i grunden. Från ett läge där det i sju av åtta partier ansågs oacceptabelt att diskutera invandring i termer av siffror, till ett där S, KD och M tävlar om vem som kan vifta mest med svenska flaggan och vem som är duktigast på att hålla de där siffrorna nere.

Samtidigt är den systemkris som utlöste chockvändningen i högsta grad levande. Polisen knäar ännu, bostadsbristen är fortsatt akut.

Man hade kunnat tänka sig att Almedalsveckan 2016 skulle ta formen av en enda lång baksmälla, men det vore en överdrift. Här ser man mer av den i övrigt framstormande ekonomin, med fler och större företagsmontrar än någonsin och ständigt dyrare boendeplatser, än av utslitna socialsekreterare.

Foto: Janerik Henriksson/TT

 Mingel i Almedalen 2016. Foto: Janerik Henriksson/TT

Det finns många skäl att uppskatta Almedalsveckan. Du har hört dem: Under en vecka serveras ett heltäckande smörgåsbord från den aktuella politiska menyn. Att den semestrande allmänheten framåt kvällen kan glida ner i en bedårande vacker park för att lyssna på partiledartal är en fin bild av den öppna demokratin. Att företrädare för olika samhällssektorer får chansen att mötas har naturligtvis också sin poäng, även om just det ju är själva poängen med att ha en huvudstad även i vanliga fall.

Allt det där är sant, men det finns också aspekter som lätt kan provocera. Allra särskilt så just i år.

För vilka är det egentligen som möts? Jo, just det: i många fall samma personer som satt på Münchenbryggeriet och klappade händer åt gospelkören.

Det är samma företrädare som alltid möter varandra, på konferens efter konferens, Almedalsvecka efter Almedalsvecka. Som talar om samma saker på samma språk; denna säregna variant av svenska som är som skapad för att fylla ut seminarietid.

Inga offentliga uppgifter är så självklara att de inte tarvar tiotals seminarier där man ältar hur ”processer”, ”dialoger” och ”förnyelseresor” (Arbetsförmedlingens generaldirektör Mikael Sjöberg, i Dagens Samhälles tält) behövs för att skapa ”värdekedjor” som ligger ”i framkant”.

Alla påtalar behovet av ”samverkan” mellan ”olika aktörer och nivåer”. Alla nickar instämmande, och går sedan vidare och säger samma sak i nästa trädgård. Här finns onekligen en ”bred samsyn”, som det heter.

Det ordnas i år över 500 seminarier under temat ”hållbarhet”. Är det hållbart?

Det går att fortsätta. Man kan räkna på hur många övertidstimmar polisen haft råd med om rikspolischef Eliasson stannat hemma på kontoret i stället för att flyga till Gotland och påminna medierna om att han inte tycker att den där opartiska ämbetsmannatraditionen är så viktig. Men snöar man in på detaljer riskerar man att missa den bredare poängen.

Vad gör det med moralen i en hårt pressad myndighet när avsevärt med tid och resurser läggs på att dess chefsgarnityr ska strosa omkring i Visby och förklara att det är viktigt att hitta ”samlade lösningar” för att klara ”stora utmaningar”? Det sista betyder i regel ”gigantiska problem” på vanlig svenska. Vilket de anställda, som ska lösa problemen i fråga på marken, naturligtvis vet.

Det kanske är en onödigt mörk bild, men frågan är numera ofrånkomlig: Leder allt detta till något?

Alla de konferenser och seminarier som hölls före hösten 2015, och det var ju en del, lyckades uppenbarligen varken förebygga eller hantera det som sedan hände. Vilket blir ytterligare värre om man tänker på att de system som brast i många fall var satta under press sedan långt tidigare.

En isande tanke infinner sig.

Samförståndskulturen och de evinnerliga mötenas samverkan, manifesterat i idén om Almedalsveckan, har på många sätt tjänat Sverige väl genom åren. Men tänk om det inte är så längre?

Tänk om den gamla svenska konferenskulturen nu har gift sig med något slags amerikansk managementkult, köpt villa i det digitala Jag-samhället och råkat avla ett monster? Ett monster som äter upp allt syre och alla resurser det kommer över, men som är helt oanvändbart i hushållsarbetet. Det vore ju tråkigt i så fall.

Men åter till partipolitiken.

Vid sidan av ”svenskheten” har årets stora samtalsämne varit Storbritanniens stundande utträde ur EU. Jan Björklund (L) ägnade exempelvis hela sitt tal åt ett passionerat försvar för EU-samarbetet, och förklarade bland annat att gotlänningarna redan på 1100-talet insåg vikten av förbindelser och handel med omvärlden. För det fick Björklund liberala applåder, trots att det måste sägas vara en mycket ensidig tolkning av den medeltida handelshistorien.

Visby var en del av Hansan, ett nordeuropeiskt nätverk av framstående städer, under tysk ledning. Liksom i många andra medeltida städers fall restes inte Visby ringmur primärt som ett värn mot främmande makt, utan till skydd mot landsbygdsbefolkningen. Inte utan skäl – våldsamma konflikter mellan Visby och övriga Gotland förekom.

Hansan var mycket framgångsrik och skaffade sig både politisk och militär makt, men föll sedan gradvis samman i takt med att dagens nationalstater växte fram.

Den som vill hitta intressanta paralleller till våra dagars Brexitdebatt har med andra ord en guldgruva här i Visby. Fast kanske inte riktigt på det sätt som Jan Björklund hoppas.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.