Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Almedalen

Risk för katastrof i Eurokrisens spår

VISBY. Krisen i Europa går inte mot sitt slut, vilket vi i Sverige gärna vill tro. I norr kan visserligen de flesta länder hanka sig fram. Men runt Medelhavet tornar det upp sig risker för en social och politisk katastrof där demokratin kan hamna i fara.

På olika möten i Almedalen diskuteras eurokrisen intensivt, men utan att någon lösning är i sikte. Det ekonomiskt nödvändiga och politiskt möjliga krockar obönhörligt, särskilt när man kommer in på Tysklands roll. Tyskarna kunde bidra aktivt till att förbättra situationen, men har inget intresse av att offra sig för andra.

Thomas Mayer, tidigare chefsekonom för Deutsche Bank, kritiserar Europeiska centralbanken och tyska förbundskanslern Angela Merkel. Men hans invändningar gäller att de redan har gått alltför långt att i att stötta krisländer och därmed frångått principerna för valutaunionen. Gå tillbaka till Maastrichtfördraget och följ det till punkt och pricka, uppmanar han.

Bakom hans kritik ligger den gamla tyska rädslan för inflation, liksom en känsla av att man håller på att bli luras av andra länder som inte fullföljer sina åtaganden. Eurosamarbetet får inte bli vad Thomas Mayer och andra kallar en transfereringsunion, där pengar skickas villkorslöst från norr till söder. För något sådant finns inget stöd i Tyskland där man anser sig ha lyckats lösa sina egna problem utan att begära hjälp utifrån.

Tyska valet i september kommer inte ändra detta, eftersom det här råder stor enighet över partigränserna. Därför blir det i stället en fråga om vad krisländerna behöver göra, i form av strukturella reformer som sätta i gång tillväxten. Sådant är ju vad omvärlden kräver av dem.

Men reformer av det slaget kan inte ensamma lösa problemet, framhåller professor Hans Tson Söderström vid ett annat möte. Man måste ta ett samlat grepp om bankkrisen, statsskuldskrisen och tillväxt- och konkurrenskraftskrisen, eftersom insatser ett enda av dessa områden riskerar att endast göra situationen värre. Men detta är mer än vad något enskilt land mäktar att göra på egen hand.

Tidsfaktorn har stor betydelse: för ekonomin kan det ta fem eller tio år att repa sig, men det är längre än vad många människor är beredda att stå ut. Vad som hotar är då en förvärrad social och politisk situation, när det redan råder massarbetslöshet och förtroendet för regeringarna är på upphällningen. Ingen vet vilka följder som detta kan få, men i förlängningen ligger risk för oroligheter och hot mot demokratin.

Detta perspektiv understryks också av Sony Kapoor från tankesmedjan Re-Define. Han betonar hur läget särskilt i Grekland har förvärrats, men att förtroendet för de politiskt valda också har minskat i andra länder som Spanien och, till och med, Frankrike. Extrema rörelser av olika slag vinner i stället bifall, på ett sätt som tidigare inte var möjligt.

Europa befinner sig, med Sony Kapoors ord, i en fälla som man inte har förmåga att ta sig ur. Under den närmaste tiden händer visserligen inget drastiskt, men på längre sikt finns stora faror. Därför duger det inte att som hittills hanka sig fram, även om detta kan tyckas acceptabel för exempelvis Tyskland eller Sverige.

Problemet har ingen självklar lösning, såsom att slopa valutaunionen eller att utesluta en del av krisländerna. Men vi kan ändå hamna där – eller i något ännu värre – om låsningarna i Europa blir bestående. Ekonomin klarar sig nog till sist, men till ett socialt och politiskt pris som blir högre än vad man hittills har tänkt sig.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.