Revolutionsåret 1968 - och en scen som kunde vara tagen direkt ur Lucas Svenssons bittra pjäs för Dramaten i Stockholm, "Svenskt landskap med kinesiska detaljer". Men det här är alltså verkligheten.
Under studenten Per Lysanders säng (numera rektor för Dramatiska institutet) i studentrummet på Vildanden i Lund ligger en bunt Clarté-tidningar som han skulle ha sålt. Han har redan redovisat dem som sålda och betalt med sitt studiemedel. Tidningarna innehåller bland annat en artikel med rubriken "Godard - en fransk filmfascist".
Många år efteråt berättar Lysander för Lunds universitets tidning LUM (4/98) att han plötsligt hade känt sig osäker inför uppdraget. "Jag kände vagt det orimliga i att söka mobilisera massorna på Klostergården i kamp mot den franske filmfascisten. Varför kunde jag inte riktigt redogöra för. Tidningarna låg kvar tills jag flyttade."
Nej, 1968 lämnar ingen oberörd. Även vi som inte var med när det begav sig har hört och läst berättelserna om slagsmålen med polisen, studentdemonstrationerna, campusupproren i USA, barrikaderna på Paris gator, framgången för medborgarrättsrörelsen i USA, Vietnamdemonstrationerna, de algeriska arbetarnas strejker i Frankrike och studiecirklarna i marxism.
Eftersom 1968 betydde så olika saker i olika länder, samt att de som skrivit 68-rörelsens historia antingen är de som själva var med eller deras politiska fiender på högerkanten, är bilden mycket splittrad. Som i "Svenskt landskap med kinesiska detaljer". Där skildras en glåmig vänsterrörelse som stelnar och blir auktoritär. Den påminner om många före detta vänstermänniskors berättelser. En av dem är Håkan Arvidsson som skildrat sin tid i Clarté. Arvidsson har beskrivit organisationens väg till en maoistisk sekt där det inte rymdes mer än en åsikt och där den enda sanningen fanns i Maos lilla röda.
Men i pjäsen existerar också en viss ambivalens, för visst finns en viss lockelse i det kollektiva strävandet, i kampen för solidaritet och för en bättre värld? Per Lysanders osålda tidningsbunt symboliserar nog bättre än något annat samtidens kluvenhet inför den 68-rörelse som verkade stjälpa allt över ända, och vars symboliska slut infann sig när Ronald Reagan med dunder och brak valdes till president i USA. Från socialism till reaganomics inom loppet av ett decennium, vad var det egentligen som hände?
Amerikanen Thomas Frank, ihärdig kritiker av vår tids konsumtionssamhälle, hävdar i sin bok "One market under God" att fyrtiotalisternas vänsterrörelse i själva verket banade väg för den marknadsrevolution som skulle komma. Som social rörelse betraktad handlade det om att krossa traditioner, häva gamla tabun och störta auktoriteter. Det var ett föräldrauppror förklätt till revolution.
Hippies i USA gick så långt att de bröt med sina familjer, de flyttade från sina hemstäder till San Francisco där många av dem bokstavligt talat gick upp i rök. I sina nya "familjer", kollektiven, uppfann de sig själva på nytt, tillsammans med nya sätt att umgås, äta, handla och berusa sig på. Det beredde mark för nya konsumtionsmönster.
Enligt Frank pågick det kulturella arbetet med att skapa förståelse för den nya sortens marknadsekonomi med starkare uppdelning mellan vinnare och förlorare hela tiden. De som tidigare varit hippies blev den nya ekonomins företagsledare, studentrevoltens aktörer blev postmodernister och forskare med inriktning på cultural studies, gårdagens hårdföra trotskister blev dagens globaliseringsförespråkare.
Hade något av detta varit möjligt utan -68?
Troligen inte, menar Frank.
Länge höll emellertid konsensus kring statlig välfärdspolitik och kärnfamiljsvärderingar det nya stången. En av 1950-talets mest kända amerikanska kulturpersonligheter, litteraturprofessorn Lionel Trilling, sa rakt ut i "The Liberal Imagination" att vänsterliberalismen inte bara var "den dominerande utan även den enda intellektuella traditionen". Norman Mailer var av samma åsikt när han lät den cyniske general Cummings i "De nakna och de döda" hålla ett politiskt tal till den skeptiske löjtnanten Hearn:
"Du har en stor framtid som reaktionär. Vårt stora bekymmer har alltid varit att vi saknat tänkare på vår sida. Jag är ett unikum, ett fenomen och ibland blir det ensamt."
De gamla företrädarna för efterkrigstidens nya giv var kanske till större hinder för ekonomisk ut- och avveckling än den nya vänstern.
Mats Johansson och Peter Stein påpekar dock i den politiska pamfletten "Frihetens idéer" att vänsterliberalismen hela tiden utmanades av kämpande och med tiden alltmer inflytelserika ideologer på högerkanten. De dök upp redan under de radikala 60- och 70-talen, då samtidigt Barry Goldwaters reaktionära stridsskrift "The Conscience of a Conservative" från 1960 såldes i 3,5 miljoner exemplar, Jerry Falwell grundande kamporganisationen "Moral majority" och ekonomen Milton Friedman började sitt arbete med att teoretiskt undergräva den keynesianska välfärdsstaten och plädera för frihandel, negativ skatt, indexreglering och flytande växelkurser.
Stöd för sin åsikt får Johansson och Stein av moderna forskare och globaliseringsteoretiker som Saskia Sassen. I sin bok "Territorium, makt, rättigheter" hävdar Sassen att nationalstaten började spela ut sin roll redan under 1960-talet. Efterkrigs-Amerika hade sett sin chans att expandera, när kriget var slut öppnades nya vägar i praktiskt taget hela världen: marknader som bestod av krigströtta, fattiga människor redo för amerikanska företag och amerikanska varor. Betraktad ur den synvinkeln var Marshallhjälpen till Europa bland annat också ett verktyg för att komma åt dessa marknader och öka den amerikanska exporten.
Så här långt efteråt kan man om man vill se att de ekonomiska förändringarna gick hand i hand med de kulturella. Vad som på ytan såg ut som en vänsterrevolution var egentligen något helt annat.
Medan unga människor i väst dyrkade Stalin, Trotskij eller ordförande Mao bidade marknaden sin tid. Och när 1960-talets babyboomare blev äldre, tröttnade på auktoritära läror och började vilja tjäna pengar, då var också marknaden redo. 1968 handlade också om att 40-talisterna var så många: unga människor i massor som strömmade ut i samhället och krävde en plats.
"Samtidigt visar serien att den tidsvända som ägde rum mellan 60- och 70-tal inte alls bara var fråga om politiska bakslag", bloggar historikern Peter Englund om SVT:s dramaserie "Upp till kamp".
"Det som skedde var också att en generation växte upp, med allt vad det innebär. Alla årskullar gör det här språnget från ungdomstidens förhoppningar till vuxenlivets kompromisser. Skillnaden här var att en generation som sade att man aldrig skulle lita på någon över trettio, blev trettio själva."
Med tiden kom dessa "trettioåringar" att omskapa en i grunden existentiell berättelse till ett politiskt drama, och det är kanske därför som 1968 gått till historien som något betydligt större än bara en pseudohändelse.