I helgen kom jag aldrig ut på någon efterlängtad snöpromenad för att jag var så inne i Patricia Highsmiths ”Mr Ripley”, som just kommit i maffig nyutgåva. Tidigare har jag bara sett filmatiseringen med Matt Damon som Tom Ripley, ynglingen med ett svart hål inuti som ljugit sig fram i tillvaron för att få kärlek. På uppdrag av en rik amerikansk affärsman åker Ripley till italienska Amalfikusten för att förmå hans son att återvända till hemlandet och familjeföretaget. Ripley blir sonens vän, flyttar in i hans hus, lånar hans kläder och tar hans liv.

Det är en otroligt obehaglig historia. Tom Ripley är en solklar psykopat, men Patricia Highsmith visar hur förrädiskt lätt det är att börja ljuga. Bara några ord och – vips! – har man byggt om verkligheten. Så enkelt att det nästan är konstigt att inte fler gör det. Möjligen har jag den tvetydiga äran att vara någon sorts mytomanmagnet, men jag tycker att ett oroväckande stort antal mytomaner glidit förbi i mitt liv. De har blivit av med väskor de aldrig haft, varit på resmål de aldrig varit på eller haft tidigare lysande karriärer som de – alltid självmant, förstås – hoppat av.

Min första mytoman träffade jag i 20-årsåldern. N och jag gick på samma språkkurs och fann varandra direkt. Vi blev snabbt mycket nära, pratade jämt, sov hos varandra. Vi drömde om resor vi skulle göra och böcker vi skulle skriva.

N var tillsammans med en kille som jobbade på Svensk Filmindustri och själv var hon lektör på ett stort förlag.

En gång när jag åt middag hos mina föräldrar nämnde jag i förbifarten att N var skyldig mig pengar. ”Har du lånat ut pengar till henne?”, frågade min mamma som aldrig brukade ha synpunkter på vare sig mina vänner eller mina pengar. ”Det är något med N som inte stämmer.” Jag blev vansinnig och kvällen slutade i ett praktgräl.

Några dagar senare ringde min modiga mamma: ”Åsa, nu kommer du att bli arg, men på SF finns ingen som heter som N:s pojkvän.” Det var fruktansvärt. Det var som om att marken öppnade sig. Jag slängde på luren, men dagen efter började jag ringa runt till varenda människa inom svensk film. Nej, ingen hette som han. Jag ringde till förlaget. Nej, ingen lektör hette som hon.

Det här är länge sedan nu. Men jag tror att den samlade lögnen i världen rent statistiskt har ökat sedan dess. I en tid när självframställan är viktig bättrar vi alla på, lägger till och drar ifrån i vår berättelse om oss själva, även om det är skillnad mellan frisseringar och ren mytomani. Med en ”examen” från en reklamkurs i Tokyo som du bara läst om på nätet är du redan på väg. En småländsk bonde i slutet av 1800-talet skulle ha betydligt svårare att ljuga ihop ett glamoröst förflutet.

Hur gick det med N och mig? Jag stämde träff, konfronterade henne och sa att jag inte ville umgås mer. Den blev tyst. Sedan tog det inte många minuter förrän hon ändå började berätta en historia som skulle förklara alltihop. Det fick mig att förstå vilken ohygglig kraft det finns i behovet av att ljuga.