De här dagarna varje år tänker jag extra mycket på min mamma. Hon dog den första mars efter ett halvårs mycket brutal bröstcancer. Hon dog hemma i sin säng med pappa och oss syskon runtomkring sig. Det var inget planerat. Men efter att vi de sista veckorna själva skött henne, med stöd av underbara hemsjuksystrar, kändes det onödigt att åka in till sjukhuset. Vi avläste henne bättre än någon annan. Vi visste precis när hon behövde mer morfin eller när hennes läppar behövde fuktas.

Det sista dygnet rörde vi oss försiktigt och pratade lågmält runt henne. Vi var säkert rädda och ­ångestfyllda, men jag minns det mest som en sorts total koncentration. Var vi än befann oss i lägenheten lyssnade vi på hennes andning.

Jag kommer aldrig att glömma morgonen efter att hon hade dött. Jag gick ut på skakiga ben för att göra några ärenden. Det var en sådan där vacker marsdag med sol och takdropp. Efter en förtvivlad natt var jag nästan euforisk. Det vi hade varit på väg mot i månader hade hänt. Jag hade en så stark känsla av att vi hade hjälpt henne över.

I en gammal Hoola Bandola-låt från 70-talet lyder en rad: ”De förtvivlade säger att döden är lika för alla, men det är väl sannare att säga att man kan dö på samma sätt som man har levt.” Raden handlar egentligen om den chilenske protestsångaren Victor Jara, men i mitt huvud har den lösgjort sig och kommit att allmänt handla om döden.

Ett samhälle har vissa kontrollpunkter. Hur vi har det i dödsögonblicket är en sådan. Det är en absolut situation. Vi kommer aldrig att få veta hur det verkligen var för den som dog, den döda kan inte ringa kundtjänst. Det är därför jag blir rasande över skandalen runt Carema. Varje chef som beslutar om att man ska väga blöjor borde vara livstidsdiskvalificerad från alla vårdjobb.

Ett gott samhälle tror nämligen inte att döden är lika för alla. Det vet att man kan dö på samma sätt som man har levt. I ett nyhetsinslag häromkvällen talade en sjuksyster på ett hospice om hur viktigt det är att försöka tillgodose den sjukes önskemål: ”Det kan handla om att man kanske vill få åka till landet en sista gång, eller bara få fötterna smörjda.”

På det sättet är döden inte helt olik en förlossning och den sköra tiden efteråt. Det är bara det att någon nu ska lämna. Av dem som finns runt den döende, anhöriga som sjukvårdspersonal, krävs samma lyhördhet som en nybliven mamma måste ha för sitt barns behov. Och jag tror faktiskt att anhöriga får samma välbehövliga tröst av att tillgodose de behoven.

Själv skulle jag önska att jag fick dö med min man, vår dotter och min bonusdotter omkring mig, om det så är hemma eller på sjukhus. Att mina syskon och mina vänner hade kommit och gått dagarna före. Jag skulle vilja att det fanns tända ljus och musik i rummet. Att det fanns smaker, lukter och ljud som jag kände igen. Min egen ångest skulle minska om jag på väg ut i det okända skulle få stanna upp en liten stund i det som var någorlunda känt.