Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Kvinnor, nu är det verkligen dags att börja frågestrejka

Det är semester och jag äter frukost på ett b&b i Frankrike. Intill sitter ett äldre engelskt par och med ett halvt öra hör jag henne fråga om hans barndomssomrar.

Han pratar på om roddturer, fiske och hur han brukade följa med sin farbror som åkte runt och klippte hundar på landsbygden. Sedan gör han en lång utvikning om någon norwichterrier som rymde med en filttoffla.

Medan jag äter min croissant smygtittar jag på kvinnan i stråhatt och solglasögon och tänker att hon är otroligt tålmodig. Hon fortsätter till och med att fråga om filttofflan.

Mannen däremot, han är knäpptyst när han inte pratar själv. Han ställer inte en enda fråga till sin hustru.

När de ätit klart slår sig ett annat par ner vid samma bord. De verkar nyligen ha träffats, de är i 30-årsåldern, och tycks vara inne i den där sondera-tidigare-förhållanden-fasen. Hon frågar. Han fördjupar sig i en lång historia om någon jobbig brud som hette Kathy (och hon verkade verkligen asjobbig!), och kvinnan som lyssnar skjuter hela tiden in små ”oh my god” varvat med inkännande suckar. Hela tiden ställer hon uppmärksamma följdfrågor.

Också den här mannen är tyst när han inte själv pratar. Han undrar faktiskt inte någonting under deras långa frukost.

Vid det laget känner jag hur 50 års irritation liksom stiger upp i kroppen. Jag känner mig som en lavalampa. Vad vet jag, den här nykära snubben har kanske legat på hennes arm hela natten och omtänksamt förhört sig om tidigare pojkvänner eller favoritböcker eller livskriser. Och själv behöver jag verkligen inte prata jämt, utan kan tycka att det är skönast att dricka mitt frukost-te helt tyst.

MEN den här obalansen gör mig galen: att det så ofta är kvinnor som frågar och män som inte gör det. Att det är kvinnor som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt. Ja, att sådana här frågekvinnor om och om igen låter män få vara med om den behagliga känslan av att bli socialt tydliggjorda, utan att själva få bli det.

Man kan tycka att det här är en skitsak.

Inget kan vara mer fel.

 

Den här obalansen gör mig galen: att det är kvinnor som frågar och män som inte gör det. Att det är kvinnor som tar ansvar för en social situation och, närmast osynligt, driver den framåt.

 

Inom litteraturen började författare på 70-talet på allvar vidga romanen och målmedvetet gestalta kvinnors liv och erfarenheter. Många gick också tillbaka och sökte upp kvinnliga författarskap som inte fått ingå i litteraturhistorien. Man tyckte, med rätta, att litteraturen skapat en farligt felaktig verklighetsbild.

Men egentligen är det ännu mer upprörande att kvinnors liv inte traderas och berättas i det VANLIGA livet.

Genom att berätta blir ett liv tydligt. Genom att prata om det man varit med om minns man och håller liv i sina minnen. Genom att svara på intresserade frågor sätter man ord på känslor och intryck och tankar så att de inte bara finns i ens egen kropp. Man blir framfrågad.

Man berättar in sig i världen.

Och, när man en gång lämnar den här världen, har i alla fall en del av det man varit med om ändå sagts, ändå berättats. Någon hörde. Ett alldeles oberättat liv passerar förbi som om det nästan aldrig varit.

Därför borde kvinnor frågestrejka. Helt enkelt sluta uppmärksamma den som aldrig frågar tillbaka. Oavsett kön är det nämligen en vansinnigt oattraktiv egenskap. Och omvänt: ingenting skapar så snabbt en förstärkt livskänsla som att då och då få svara på frågor om vem man är. Så sätt i gång att fråga.

Om. Åsa Beckman

Åsa Beckman är biträdande kulturchef på DN.

Fler krönikor. Av Åsa Beckman
Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.