Häromveckan skulle jag åka med ett tidigt morgontåg från Stockholms Central. Jag köpte en kaffe på en av de nyöppnade kaffebarerna och drog min rullväska till rätt perrong. När jag klev upp på tåget kände jag hur mannen bakom mig började buffa och böka. Jag vände mig irriterat om. Han stirrade på mig, snodde runt och försökte tränga sig förbi dem som köade bakom oss. Jag fattade att något var fel, grabbade tag i hans ryggsäck, men han var för stark och kom undan.
Det visade sig att han hade snott min plånbok. Jag ringde genast och spärrade kortet, men för sent, mitt konto hade redan tömts.
Han måste ha stått bakom mig och sett koden när jag betalade kaffet. Jag hade gått genom Centralen, helt oskuldsfullt, med den där trista typen efter mig.
Nu har det gått några veckor. Allt är lugnt, banken har satt tillbaka pengarna på kontot, det är jul. Ändå märker jag att jag inte släpper den där händelsen. Det brukar sägas att bestulna känner sig kränkta. Jo, det stämmer. Och att man känner sig löjlig och bortgjord. Absolut. Och maktlös. Helt riktigt.
Framför allt blir man prillig. Jag ser skumma typer på stan och granskar misstänksamt varje muskulös man med blå Jack Nicholson-mössa och bomberjacka. Slår jag mig ner på ett säte på tunnelbanan tycker jag att flera i vagnen utbyter henne-ska-vi -ta-blickar. Jag har hela tiden en bestämd känsla av att det finns några därute som SAMARBETAR och att de är ute efter just mig.
De här veckorna har jag förvandlats till en figur i en Don DeLillo-roman.
Denne amerikanske författare är expert på att skildra konspirationer. I en intervju för några år sedan talade han träffsäkert om de delar av den amerikanska kulturen som kretsade runt misstro och misstänksamhet. Han beskrev det som ”en sorts svävande fruktan”.
DeLillo kopplar ihop maktlöshet och paranoida fantasier. Ju större känsla av maktlöshet, desto större benägenhet för konspirationstänkande.
Som i hans suggestiva ”Vågen” som handlar om Lee Harvey Oswald, misstänkt för mordet på John F Kennedy.
I DeLillos version tror CIA-agenter att ett mordförsök på presidenten skulle rikta misstankarna mot Fidel Castro. Och Oswald är det perfekta offret för att avlossa skotten och sedan avrättas.
”En konspiration”, skriver DeLillo, ”är allt som inte vardagslivet är. Det är de initierades spel, kallt, säkert, ostört, för evigt avskilt från oss. Vi är de skröpliga, de oskyldiga, som försöker finna något slags mening i det dagliga knuffandet.” Den absurda känslan i hans romaner uppstår när man förstår att ALLA tänker samma sak: Lee Harvey Oswald och CIA-agenterna, jag och säkert också snubben med bomberjackan.
Jag har fått tillbaka mina pengar, nu skulle det var fint att också få tillbaka förmågan att tänka klart.