Reformer brukar framställas som lösningen på problem. Varför skulle de annars genomföras? Undrar om alliansrege-ringen ibland funderar över den frågan. Många reformer som drogs igång med stor politisk frenesi efter förra valet inte har lett till de avsedda resultaten.
En mandatperiod är kort. Efter regeringsskiftet 2006 såg det ut som om alliansen inte vågade tro på mer än fyra år vid makten. Allt måste ändras, genast. Här några exempel bland allt som inte gick som planerat.
Hemlösheten skulle minska, eller rent av utrotas, som Ulf Kristersson (M) sa när han tillträdde som socialborgarråd i Stockholm 2006. Ingenting mätbart hände och något lärde han sig: som socialminister lovar han ingenting om någonting. Inte ens vräkningar av barnfamiljer har upphört, påpekade experterna i Maria Larssons (KD) utredningsgrupp i ett inlägg på DN Debatt på julafton i år.
A-kasseavgiften höjdes dramatiskt i yrken med hög arbetslöshet. Det skulle skapa fler jobb. Den enda tydliga effekten blev att högavlönade fick lägre a-kassa medan lågavlönade flydde facket för att de inte hade råd. De förlorade därmed sitt skydd vid arbetslöshet.
Och skolan. Alla förstår att det tar tid att reformera den, men en tredjedel av varje årskull går ut nian utan behörighet till gymnasiet. Jan Björklunds (FP) nya lärlingslinjer lockar få eftersom de inte ger behörighet för högskolestudier. 13 000 i varje årskull får aldrig något jobb. I avslutningsprogrammet i UR:s utomordentliga serie ”Sveriges bästa skitskola” med Natanael Derwinger fick vi veta att de kostar samhället 150 miljarder kronor – per årskull. Det har nationalekonomen Ingvar Nilsson räknat ut. Alla satsningar på barn och unga är lönsamma, sedda i det perspektivet. Tyvärr har ingen i uppgift att se ett samhällsekonomiskt helhetsperspektiv.
Utanförskapet skulle bekämpas. Men allt fler mellan 20 och 24 hamnar utanför: 2003 hade 7 658 förtidspension, i mars i år hade 13 926 aktivitetsgaranti, en ökning med 79 procent. Jobbgarantin för unga då? Tja: ”De mätbara effekterna är inte helt glasklara… Det är i alla fall inget som tyder på att det inte fungerar”, säger Claes Olsson, Arbetsförmedlingens analyschef, till TT.
Det är mer än man kan säga om rehabiliteringsgarantin: bland dem som inte fått del av dessa åtgärder kommer fler tillbaks i arbete än bland dem som har fått det. De sjuka blev inte heller, som regeringen trodde, arbetsföra av att utförsäkras ur sjukförsäkringen. För mig är den reformen ofattbar. Hur kan en regering ställa tusentals människor utan försörjning?
Privatisering som lösning på någonting över huvud taget vill få förespråka i Caremaskandalernas tid. Ändå vill jag försiktigt påminna om att dålig äldreomsorg har funnits i alla tider. Kanske är detta ett område som kräver annat än politik? De politiska reformerna leder inte till lösningar, de ersätter gamla problem med nya.