Den mejlväxling mellan författaren Jerker Virdborg och den socialdemokratiske partiledaren Håkan Juholt som publicerades i DN i söndags vibrerar av längtan bakåt. ”1900-talet var i mångt och mycket präglat av idékamp, där man tog tillvara varje till buds stående medel för att övertyga människor för sina idéer”, skriver Juholt. Som kvinna har jag svårt att hänga med. Hur underbart var det offentliga samtalet utan kvinnor? Exakt vilken tid längtar herrarna tillbaka till? Uppenbarligen handlar det om något före deras egen livstid, möjligen min barndomstid på 50-talet.
Varför? För kvinnor ser verkligheten annorlunda ut, för oss är det alltid bättre nu. Det har stadigt blivit bättre de senaste 150 åren. Till och med ensamstående mammor har människovärde i dag, vilket inte var fallet före 1960-talet. Kvinnors inkomster ökar, utbildningsnivån ökar, kvinnors inflytande ökar. (Det finns också faror: unga kvinnors psykiska hälsa försämras, men där sviker alla partier.)
Vad utmärkte 1900-talet? Det var manssamhällets kulmen, med kolonialism, två världskrig och masslakt av meningsmotståndare i en skala som inget århundrade sett maken till. Det kan man kanske kalla ”varje till buds stående medel”? Eller avses det kalla krig som sedan följde, med maktens – även den svenska socialdemokratins – systematiska övervakning av oliktänkande?
Som kulturarbetare ska man kanske vara så lycklig över att en politiker alls är intresserad av kultur att man avstår från kritik? Men hur mycket svammel måste man tåla?
Vissa av Juholts rader närmar sig Moderatens partiprogram när det gäller förfalskning av den egna historien, till exempel de om ”individers personliga frihetskamp” som ”gav kraft till entreprenörskap och kreativitet” … ”Socialdemokratin var då och är i dag en idémässig ram för detta individuella handlande för det gemensammas bästa … Det är alltid individers insats det handlar om …”
År 2011 vill Socialdemokraterna vara individernas och entreprenörernas parti. Men varför ljuga och låtsas att man alltid varit det? Nu när Moderaterna har stulit våra bästa ord får vi stjäla deras, är kanske tanken. Om det finns någon.
När Håkan Juholt satt hos Skavlan berättade han om hur han som yngre var känd i Oskarshamn för att han misskötte sin bil och ofta fick bensinstopp. Varför berättar en person som vill leda landet sådant om sig själv? Han kanske glömde tänka, igen.
I skriftväxlingen med Jerker Virdborg har det funnits gott om tid för eftertanke men den misstro som skapades hos Skavlan kvarstår. Det är bättre att vara känd i Oskarshamn som en som ofta glömmer tanka än att vara känd i hela landet som en som ofta glömmer tänka.
Hur skulle 1900-talet kunna vara något att längta tillbaka till? Jag brukar dagligen glädja mig åt att den tiden är över. Hoppas att en så grym epok aldrig inträffar igen.