Hur står det till med demokratin och partipolitiken? Att systemet har sina brister fattade jag på 70-talet, när jag var medlem i Socialdemokratiska arbetarepartiet. De falangstrider som utkristalliserades inför folkomröstningen om kärnkraften tycktes följa historiska linjer: närmast föregående strid i partiet hade handlat om den svenska atombomben. Särskilt högt i tak kändes det inte och många gav upp 1980.

Inre strider hör till det demokratiska partiväsendet, men de är en viktig förklaring till systemets annalkande kollaps: det går inte att locka medlemmar när verksamhetens fokus tycks ligga på den interna maktkampen.

Det blir extra tydligt nu, när många partier har bytt eller ska byta partiledare. Det är som vid dödsfall: till synes fridsamma syskonskaror kan förvandlas till ovänner för resten av livet. De senaste veckorna har jag hört oroade medlemsröster i alla partier, till och med i Moderaterna, där Ann-Marie Pålsson rapporterar om den engagerade riksdagsledamotens frustration i den nyutkomna boken ”Knapptryckarkompaniet”.

Hos Sverigedemokraterna framtonar Jimmie Åkesson allt mer som en smalare Fredrik Reinfeldt med glasögon. Det måste vara en nackdel inför de egna kärnväljarna, de outbildade män som avskyr både invandrare och etablerade politiker. Men de är för få och Åkesson satsar på de nya Moderaternas lyckade trick: att stjäla motståndarens värdeord, socialkonservatism, och därmed vinna motståndarens väljare.

Många moderater är lika upprörda över denna stöld som socialdemokrater blev när de nya Moderaterna la beslag på begrepp som välfärd och solidaritet. Nu är det dags för ”stopplag”, som Anders Borg ska införa mot riskkapitalets skattelykt. Men vad är poängen med politik om den går ut på att alla ska tävla om att lägga beslag på samma uppsättning signalord?

Strikt reglerade bråk är grundidén i demokratin: att vara oense är poängen. Fast det gäller bara på riksdagsnivå, inte i kommunerna och bara i vissa landsting. Men även på riksnivå avgörs många frågor i blocköverskridande enighet. Finns ingen sådan brukar den efterlysas i alla långsiktiga frågor, och ofta uppnås. Pensionssystemet, utrikespolitiken, försvarspolitiken, tidigare energipolitiken.

Så vad har vi demokratin till? Är den ett arbetsmarknadsprojekt där ett stort antal ledamöter och tjänstemän får lön för att träta om de frågor som partiledningarna anser oviktiga nog att lämpa sig för gräl mellan blocken? Eller inns den för de interna stridernas skull, de som upptar mest utrymme i medierna?

Ibland kan man drömma om att dagens partier fritt skulle få sönderfalla i sina inneboende falanger. Då kunde socialdemokrater som Anders Johansson med 42,2 procent av väljarna i Sigtuna bakom sig börja om med något nytt, medan Håkan Juholt och Veronica Palm ick följa den nostalgiska vänstern baklänges ut ur historien.