Nyheter

Åsa Moberg: Vinsten borde inte vara en ideologisk fråga

Den som är intresserad av välfärdens framtid rekommenderas en läsövning som ger inblick i de yttersta polerna på vänster-höger-skalan. Börja med tidskriften Socialpolitik nr 2, maj, för en skakande bild från de mest utsattas utgångspunkt. Fortsätt sedan till majnumret av Dagens Industris månadsmagasin Dimension (24/5). Där finns en ambitiös genomgång av vad riskkapital är: en svensk exportbransch som på 20 år vuxit till 180 000 sysselsatta enbart i Sverige. Totalt sysselsätter svenska riskapitalföretag 850 000 personer i världen.

Sådant brukar i allmänhet hyllas. När Håkan Juholt blev partiledare uttalade han omgående att tillväxt är viktigt. Partisekreterare Carin Jämtin instämde. Som metallordförande intog Stefan Löfven samma ståndpunkt och den har han inte behövt ändra. Tillväxt har alltid varit ett nyckelord för Socialdemokraterna.

Företag som får gå med vinst växer fortare. Vänstern uppskattar dock vinster mest i företag som ägnar sig åt de delar av tillvaron som inte har direkt mänsklig anknytning. Som gruvor, bilar, byggnader, där går det bra med stora vinster.

Läkemedel är mer tveksamt. Dock inte så tveksamt att någon kräver att läkemedel bara ska få tillverkas av ideella företag. Det är när människor kan ses som själva råvaran som vinsten blir kontroversiell. De vård- och omsorgs­företag utan vinstsyfte som samlas i branschorganisationen Famna har tillsammans omkring 5 000 anställda i 44 medlemsföretag. De räcker inte till för alla som vill ha deras tjänster, och då är idén ändå mer än hundra år gammal.

Det måste komma en tid när vinsten inte längre är en ideologisk fråga. Då kanske nya omvårdnadskoncept kan få chansen att nå ut över världen och ge ”en bättre vardag åt de många människorna”, på samma sätt som Ikea. Dåliga privata vårdföretag kommer inte att bli stora. Det är bara i offentlig regi som dålig vård kan pågå år efter år.

I Socialpolitik finns en krönika av Alec Carlberg, grundare av arbetskooperativet Basta där utslagna människor får en möjlighet att komma tillbaka. ”Sociala företag ger bättre omsorg” är rubriken. Men för hur många? I brist på ­kapital förblir de sociala företagen små.

Carlberg vet att det finns dålig vård även i offentlig regi. Men, skriver han: ”där kan dåliga verksamhetschefer bytas ut och politiska beslut med för snålt tilltagna resurser kan rivas upp.” Intressant tanke – men hur skulle det gå till? Det finns ingen kanal för kommunikation mellan brukare, närstående och politiker, inte heller mellan personalen och politikerna.

Ett omfattande missnöje kan ­uttryckas i val. Då blir det maktskifte. Det leder till omorganisationer som endast slumpmässigt resulterar i bättre vård. Däremot kostar sådana enorma summor. Antagligen mycket mer än vinsten i privata företag, men det vet ingen något om eftersom den kostnaden aldrig presenteras för väljarna.