De som hävdat att Håkan Juholt blev offer för mediedrev är varmt troende socialdemokrater, beredda att ursäkta det mesta. Men problemet var Juholts egen oförmåga att skilja på fakta och politiskt önsketänkande.
När han hade en mejlväxling på DN:s kultursida med författaren Jerker Virdborg (11/12) tog han konsten i Stockholms tunnelbana som exempel på skillnaden i borgerlig och socialdemokratisk kultursyn: ”Vi socialdemokrater, ledda av Mehr, ville ha en huvuddel konst i tunnelbanan, våra motståndare reklam. Än i dag kan man ofta ana på stationernas utformning om de var byggda under socialdemokratiskt eller borgerligt styre.”
Fanns det någon sådan partipolitisk strid? Inte sannolikt, men svårt att kontrollera, vilket Juholt måste ha räknat med. Han profilerade sig som konstintresserad, vem skulle ifrågasätta honom?
När jag kritiserade annat i Juholts mejlväxling hörde Bosse Fredriksson av sig, en DN-läsare med ett förflutet som budgetchef i SL. Han citerar ur förordet i den utmärkta boken ”En värld under jord – färg och form i tunnelbanan” (1985): ”Trots tunnelbanekonstens radikala förtecken har den aldrig förorsakat någon politisk splittring. Redan vid det första beslutet i stadsfullmäktige 1956 underströks enigheten tvärs igenom alla partier, en enighet som fortsatt genom de politiskt valda instanserna genom alla år.”
Han påpekar också att under perioder med borgerligt maktinnehav planerades och byggdes nästan alla stationer med omfattande konstnärlig utsmyckning, exempelvis röda linjens 1970-talsstationer och större delen av blå linjen. Det var borgerlig majoritet större delen av den tid då stationerna byggdes.
Är detta viktigt? Nu, när Juholt avgått? Nej, kan Göran Greider hävda: jag är väl en till i den borgerliga pressens mediedrev. Men detta lilla, förbisedda misstag är talande. Juholt lämnade verkligheten till förmån för en påhittad sanning som stämmer med en ideologisk karta. Tyvärr inget ovanligt i arbetarrörelsen. Det var detta förvrängda synsätt, inte medierna, som fällde honom.
Göran Greider har fel om han tror att arbetarrörelsens tidningar, på den tiden när det fanns många, inte var ”aktiva aktörer i den politiska verkligheten, ofta omedvetet givetvis”, som han nu menar att den borgerliga pressen är (”Studio ett”, P1 19/1). Arbetarrörelsens press var mycket medvetet politisk. Få läsare gillade det. Tidningarna dog, en efter en. Det kan vara värt att påminna om att även Aftonbladet kunde ha lagts ned, om inte 90-talets chefredaktör Thorbjörn Larsson hade befriat tidningen ur det kvävande politiska järngreppet. Ägarskapet övergick från LO till Schibstedkoncernen.
Folkrörelser har alltid varit usla företagsägare. Länge har det kompenserats genom att de varit duktiga på partipolitik. När även det fältet sköts mediokert är felet inte mediernas, hur borgerliga de än är.