Vi ses på en restaurang på Östermalm, det ösregnar ute. Höst. September. Mörkt. Thomas Grunde vet att snart är han på väg in i "Estonia" igen. Allt som hände honom då. Allt han upplevde. Han vet att filmen snart börjar rulla. Men än är han inte riktigt där.
Han berättar att han ganska snabbt tog ett rationellt beslut. Han ville lägga den här natten bakom sig. Inte bära den på sina axlar, som ett offer. Han ville gå vidare, fortsätta leva.
Men samtidigt: det som hände den natten finns inom honom. För alltid. Som fotspår i hans inre.
Hela gasolavdelningen på Statoil skulle ha konferens på "Estonia" och Thomas Grunde var inbjuden, eftersom den avdelningen var en del av hans ansvarsområde. De var femton personer allt som allt och de skulle diskutera framtiden och de skulle ha trevligt. Och så skulle de tacka av Margaretha, för hon skulle börja arbeta som assistent åt Thomas Grunde. På hemresan fick hon ett fång röda rosor, som Thomas och Hasse, hennes chef, hade köpt i Tallinn.
Vid middagen var sjögången kraftig. En del i gänget började må illa och gick till sina kojer. Men Thomas Grunde kände sig inte alls dålig. Han ville ta sig ett glas och han och några andra från avdelningen gick till karaokebaren. Han minns väl hur de sjöng Per Myrbergs "34:an" och vad som hände när de nästan var klara.
En kraftig smäll från fören. En liten stund senare ännu en smäll. Ännu kraftigare.
Thomas Grunde for som en projektil över golvet. Han kröp ut på däck, tog sig akteröv-er. Där tände han en cigarill. Han tänkte att detta bloss kunde bli hans livs sista.
"Estonia" hade nu kraftig slagsida, tog in mängder av vatten. Hon var på väg att sjunka. Thomas Grunde slängde sin kavaj över bord. Utan den skulle han lättare kunna simma, tänkte han. Sedan vet han inte vad som hände. Han fick en blackout.
Men han kastade sig i vattnet. Simmade, simmade.
Han nådde en livflotte, försökte ta sig upp. Fick hjälp. En av dem var arbetskamraten Lars.
Vid sjutiden på morgonen räddades han och de andra i flotten av en finsk ytbärgare och togs ombord på finlandsfärjan "Mariella".
Tolv av dem som var med på Statoils konferens dog. Tre överlevde.
Över tid har Thomas Grundes tankar och vardag förändrats. Då, första halvåret, dök en massa varför upp i hans huvud.
- Varför klarade jag mig? Varför överlevde jag som chef och varför dog mina medarbetare? Jag hade ju också tänkt gå och lägga mig. Men jag var avdelningens inbjudne gäst och ville bjussa lite på mig själv.
Efter nio dagar gick han till jobbet på Nybrogatan "med en psykolog som en skugga" efter sig. Fick berätta för honom hur det kändes att gå förbi alla tomma kontorsrum. Han fick sätta sig i Margarethas rum, hon som hade fått rosorna, och berätta vad som rörde sig inom honom i det ögonblicket.
- "Det känns jobbigt", sa jag. "Sorgset."
Han gick på minnesstunder och begravningar och hade en intensiv kontakt med de anhöriga till dem som omkom.
Vänner och bekanta ville höra hans berättelse. "Säg ifrån om du inte vill prata om det, men hur var det egentligen på båten?"
Ganska snart kände Thomas Grunde att han ville sätta punkt. Han visste vad han varit med om och att detta hade gjort något med honom. Men han ville inte bli invaderad av frågor och få en etikett klistrad i pannan. Inte bli ett offer, en överlevare.
- I början var det bra, både för mig och de anhöriga, att ha intensiv kontakt. Men sedan var vi färdiga med varandra.
- Jag värjde mig för medierna, som på alla möjliga vis ville "använda" mig. Ett tyskt tv-bolag ville flyga mig fram och tillbaka i ett privatplan, bara jag berättade "min historia" för dem.
- Jag gick på mina medarbetares begravningar, men inte till de olika minneshögtiderna. Och jag engagerade mig inte i någon förening. Jag kände att jag inte kunde fortsätta att mala alla frågor om det som hänt. Det fanns inga svar på varför just jag överlevde. Om jag fastnade i dem kunde jag inte gå vidare.
- Hela livet skulle jag bära med mig det som hänt, bli påmind om det, det insåg jag. Men samtidigt måste jag hålla det ifrån mig. Annars riskerade jag att bli ett vandrande "Estonia"-monument.
Visst har han tankar om hur detta trauma har hanterats politiskt. "Veligt."
- Det blir ju hopplöst när både en avgående och en tillträdande statsminister säger att "Estonia" ska bärgas och det slutar med att hon inte bärgas. Jag har en privat uppfattning, men det vore förmätet av mig att torgföra den. Jag har inga anhöriga som omkom.
Thomas Grunde vill ta en cigarill, "jag röker fortfarande", och vi tar oss till den mörka rökhörnan här på krogen. Glöden lyser och jag kan ana, en aning ana, att den njutning den skänker honom fanns också den där natten för tio år sedan. Att han försatte sig i en bubbla, lite njutning och tröst mitt i helvetet.
Han säger att han efter en tid ville gå vidare. Men berättar också att sorgen fanns och finns inom honom, på ett privat, ett personligt sätt. Att den där natten gjorde något med honom.
- Jag var 43 år och, tror jag, färdigformad som individ. Men jag fick en andra chans att leva och jag är i dag en mer otålig person än tidigare. Jag blir irriterad om människor lägger energi på att älta skitsaker. Och jag har svårt för att göra ingenting.
Kan du vara på havet?
- Jag älskar att segla. Men jag har en oerhört stor respekt för naturens krafter. Jag har sett full storm på nära håll, suttit i en flotte en hel natt och vet hur liten man kan vara. Men en segelbåt ligger nära vattnet och ger ett slags trygghet. Och oftast ser man land. Men jag åker helst inte färja. Jag blir stressad, adrenalinet börjar pumpa. Och jag skulle aldrig lägga mig i en hytt. Jag skulle inte somna.
Han har åkt färja i Thailand och tyckte det var obehagligt. Mycket folk. Vad händer om det börjar blåsa? Var fanns flytvästarna?
Han har också varit ombord på "Estonias" systerfartyg och känslan från helvetesnatten på Östersjön vältrade sig över honom.
- När jag stod på däck undrade jag: Hur kunde jag hoppa härifrån och ner i vattnet? Det är ju så ofattbart högt.
Thomas Grunde tänker sällan på "Estonia", säger han. Men blixtsnabba bilder kan på ett ögonblick komma och försvinna, när som helst. Men i september varje år blir han inbunden och retlig. Han kommer tillbaka till katastrofen och "hela filmen börjar rulla".
- Den finns lagrad någonstans, scen för scen. Vissa scener har bleknat, andra är fortfarande knivskarpa.
Han kan se Björn, säljaren, som kröp bakom honom för att ta sig ut på däck och som han sedan aldrig såg igen.
Se hur han själv låg vid flotten och undrade om han skulle orka ta sig upp. Hur han mycket nyktert undrade om han skulle dö.
- Eller när vi satt i flotten. Nermörkt, häftig sjögång. Vi var kanske 15-17 personer. Det åttagradiga vattnet nådde oss till midjan. Vi satt moltysta och väntade på nästa våg.
- I dag undrar jag: Varför pratade vi inte med varandra? Man tycker ju att vi borde ha haft massor att tala om. Och varför minns jag inga ansikten?
- Så minns jag ljudet när den finske ytbärgaren landade på flottens tak. Klafs, klafs. Helikoptern som snurrade. Klafs, klafs, ytbärgaren skar upp duken.
Han säger att han aldrig frös.
- Hjärnan hade väl fullt upp med annat.
Septemberfilmen rullar i Thomas Grundes huvud och frågorna kommer tillbaka. Varför blev det som det blev? Hur hade det blivit om det inte hade hänt?
Det har hänt några gånger under åren att han sökt sig till "Estonia"-monumentet på Djurgården, ensam.
- En kort timeout, en stunds eftertanke. Jag tänker på mina medarbetare, de som inte var lika tursamma som jag.
Men i år ska han tillsammans med Lars, som också överlevde, för första gången gå på den årliga ceremonin vid monumentet. På jobbet kommer ljus att brinna runt minnesmärket inne i receptionen. Flaggan utanför kommer att vaja på halv stång.
Thomas Grunde har sin film. Samtidigt spelas den massmediala filmen upp. Debatter, intervjuer, återblickar. Teser och teorier.
- "Estonia" har blivit totalt kommersialiserat, tycker Thomas Grunde. Det görs filmer som ska vara fakta, men som är fiction.
- Vi som har varit med, vi bär på upplevelser som är väldigt svåra att förmedla. Det var inte som man tror att det ska vara. Man tror, att om ett fartyg är i nöd, då händer det saker, snabbt, hela tiden, folk räddas. Action!
- Men det var ju inte så. Det fanns fartyg runt oss, men de bara låg där. Det hände väldigt lite. Allt tog så lång tid. Så upplevde jag det.
Han berättar att han har en norsk vän inom Statoil som arbetar i Trondheim. Den mannen var med när bostadsplattformen Alexander Kielland kantrade i Nordsjön 1989. Då omkom 123 människor och 89 människor räddades.
Thomas Grundes vän var en av dem som räddades ur havet.
- Han och jag delar något som få delar. Vi vet hur det var. Vi har en tyst gemenskap och vi sänder på samma våglängd.