I vardagsrummet på femte våningen står en stor tv på med irakiska nyheter. Parabolen på balkongen får in sju irakiska nyhetskanaler, och lägger man ihop informationen kan man få en hyfsad uppfattning om vad som händer. Ingen kanal strävar efter en objektiv nyhetsförmedling.
Irak har funnits med henne hela livet, trots att hon knappt har bott där. I Sverige bor hon sedan femton år.
Abir Alsahlani föddes i Irak för trettio år sedan men lämnade landet som ettåring. Hennes föräldrar hade då med ett studiestipendium som förevändning fått möjlighet att åka till Bulgarien.
Fadern, Abid Faisal Ahmaid, var i sin exil oppositionspolitiskt aktiv, och när de efter tre år var tvungna att lämna Bulgarien hamnade familjen i Jemen. Men fadern var otålig, och ville närmare Saddamregimens hjärta för att kunna skada där det tog. Han tog sig in i Irak men angavs och fängslades i Bagdad. Han satt tre år i isoleringscell innan han efter en fyra minuter lång rättegång dömdes till döden. Dödsbeskedet nådde hans hustru och dotter år 1986.
De kunde efter några år återvända till Bulgarien, men där uppstod nya problem när kommunistregimen, som stod för moderns stipendium, föll. De måste vidare.
Flickan Abir visste precis hur allt låg till och bet ihop. Femton år gammal skulle hon ensam smugglas till Sverige, där hon hade en farbror. Det fanns inte pengar att betala för hennes mamma också.
- Jag hade fått ett pass med ett fotografi av en person som inte alls var lik mig, som till och med var blond. På planet spolade jag ned passet på toaletten, som jag var tillsagd att göra. Jag minns att jag satt och memorerade "I want immigration", det hade smugglaren sagt att jag skulle säga när jag kom till Arlanda. (kort paus) Men jag kände ingenting, jag var bara inställd på att klara det.
Abirs lillebror Majid, som är nio, sitter vid bordet och färglägger julpyssel. I ett hörn av rummet står en plastgran på svaj. Här firas både jul och ramadan, alla tillfällen till fest är goda.
När Abir Alsahlani fått uppehållstillstånd flyttade hon till sin farbror i Härnösand. Hennes mor kom ett år senare.
- Jag började läsa svenska med min farbror som gick på SFI och lärde mig så snabbt att jag kunde börja skolan efter tre månader. Språket berodde på alla Vecko-Revyn och Frida jag läste. Jag tror att jag var den enda invandraren i min skola som hade svenska kompisar. Vill ni ha te, förresten? Lime? Kardemumma? Jag är svenne så jag tar kaffe, säger hon och skrattar.
Abid Faisal Ahmaid hade för sin familj varit död i sex år när en man ringde och förklarade att han var Abirs far. Hon blev så förbannad att hon slängde på luren. Men det var han, och han var fri, kom till Härnösand och öppnade möbelbutik.
- Jag hade inte sett honom sedan jag var sex år, jag hade inga bilder av honom i minnet, mindes inte hans röst eller hans skratt. En tragisk familjehistoria, eller hur?
Hon ler stilla.
Den kronologiska berättelsen kommer rappt och detaljerat, och beskriver en målmedveten, studiebegåvad och social ung kvinna. Efter gymnasiet lämnade Abir Alsahlani det kolsvarta, iskalla Härnösand (vintern fann hon nästan outhärdlig), för studier i Stockholm, i arabiska och nationalekonomi, "men många invandrare läste samhällsvetenskap, och hon tänkte att hon aldrig skulle klara konkurrensen". Ett taktiskt övervägande slutade i ett lappkast och systemvetenskap.
När regimen i Bagdad föll for fadern tillbaka. Han var som paralyserad här hemma, klättrade på väggarna och kunde inte vara kvar, säger hans dotter - som följde efter några månader senare, tjugosju år efter att ha lämnat Irak.
- Jag åkte vidare från Bagdad söderut, till den by vi kommer ifrån. Min farfars bröder kom mig till mötes. Det var så stort, det är en stor klan, och farbröderna är vana vid att viktiga personer möter dem. Folk stirrade. Jag hade en lång jeanskjol och långärmat men ingen slöja, och de tyckte att jag var så vithyad. De blev förvånade när jag talade arabiska. I Bagdad kände jag ingenting, men där det var en stark ursprungskänsla. Tårarna kom när jag träffade min farfar.
Första veckan fick hon träffa 200 släktingar.
Sedan den första resan har Abir Alsahlani och hennes far arbetat politiskt i Bagdad inom det lilla, sekulära partiet Nationella demokratiska alliansen. Han är på plats ett år i taget, hon några månader - arbetet är så intensivt att hon behöver andhämtningsperioder i Alby.
- I Bagdad arbetar jag hela tiden. Lägenheten vi hyr ligger vägg i vägg med kontoret och jag går bara däremellan.
För Bagdads gator är livsfarliga, även i den relativt säkra del där kontoret ligger. De senaste fyra månaderna har 17 bilbomber exploderat.
- Jag fick ett blåmärke! inflikar Majid, lyfter pennan och tar ur skålen på bordet en liten mördegskaka inköpt i Damaskus.
Tryckvågorna blir starka efter en bomb och dess verkan kan sprida sig långt. Det är påfrestande att vara beroende av livvakter, att aldrig få vara i fred. En gång i månaden insisterar Abir Alsahlani på att gå och handla, för att få någon känsla av normalt liv. Genom tv och tidningar är hon ett känt ansikte i Irak, och ju mer välbekant hon blir, desto större blir riskerna. Oftast får andra gå ärenden.
- Jag känner mig nästan utbränd, säger hon ännu efter sex veckor i Sverige.
När hon åker ned nästa gång beror helt på säkerhetsläget.
- Ingen hade hoppats på det här, men landet hade kollapsat innan regimen föll. Det som händer nu är särintressenas fel, och det finns grupper och partier som utnyttjar splittringen mellan shia- och sunnimuslimer. Men etnicitet ska inte utgöra basen för ett politiskt parti. Ett parti ska bygga på ideologi! Vi är ett sekulärt, demokratiskt parti och lutar inte åt något håll: vi är inte shia, inte sunni. Vi är varken med amerikanerna eller med den nya regeringen, inte heller med det gamla baath.
I stället står individualism och personlig frihet i centrum, i ett land som länge präglats av totalitära partier med religiös och/eller etnisk bakgrund.
Det internationella trycket på demokratisering måste öka, fortsätter Abir Alsahlani med intensiv röst, och hon önskar sig ett ökat stöd till de demokratiska krafter som finns, som inbjudningar till internationella konferenser. "Makt har en stark dragningskraft, man måste ge de demokratiska krafterna prestige."
Men det politiska är i mycket ett hårt arbete utan synbara resultat. För att jobbet ska bli uthärdligt måste man, menar hon, inte bara ha de långsiktiga målen utan också kortsiktiga, överblickbara mål med mätbara resultat. Och det har hänt saker, allt är inte elände.
När vi har kommit hit frågar jag om hennes egen framtid. Då tystnar Abir Alsahlani. Hon tittar ned i bordet och ögonen blir blanka.
- Jag har fått den frågan förr, säger hon sedan, långsamt. Jag har fått frågan om jag vill skapa en egen familj. Men allt sådant blir sekundärt.
Det tar någon minut att få fart igen, då börjar hon prata om ett ungdomsprojekt med en demokratipjäs i Bagdad som hon hoppas ro i land.
Vi återkommer till detta med att flytta, och hur det påverkar en människa att ständigt ryckas upp och alltid vara en främling.
- Det har många fördelar också, börjar hon, man blir väldigt anpassningsbar och öppen. Det jobbiga är att aldrig kunna slå sig till ro, och jag släpper aldrig människor nära eftersom jag alltid räknar med att vi ska skiljas. Men det är tungt att inte släppa in någon, man är alltid ensam. Det gör att man lätt blir ganska kaxig.
Och hon säger att man vänjer sig vid allt det hemska och våldet på Bagdads gator och att man är glad så länge bilbomberna inte träffar den egna bilen.
Hon har inte gråtit på tolv år, säger hon plötsligt, utom där hos farfar då.
- Jag har varit på så många begravningar, men det kommer inte ut. Klumpen är kvar. Jag kan bli lite arg över att det är så.
Dagbok slutade hon skriva när hon flyttade till Bagdad. Varför vet hon egentligen inte men medger att också det kan vara ett sätt att skydda sig; detta att slippa formulera det som är svårt runt omkring, och inuti.
- Fast jag tycker inte att jag har blivit kall. Jag är en varm människa och jag har kvar min medkänsla.
Men det kanske är något annat att ha medkänsla med sig själv
- Ja Det är en bra fråga. Jag kan nog vara ganska hård mot mig själv. Jag ska klara så mycket, allt ska vara så perfekt.
Ögonen blir blanka igen, och så långt borta verkar inte de salta dropparna.