Atlantseglaren från Bromma vill tänja gränsen mot rymden

När vi möts, vi svenska femtiotalister som är uppvuxna med en enda tv-kanal, händer det att vi pratar om tittarminnen från våra tidigaste år. Som när jag för första gången träffar Christer Fuglesang, i ett slamrigt Starbuckskafé i ett köpcentrum i Houston.

Christer är född 1957. Samma år som "Sputnik", den förs­ta satelliten, sköts upp. I Christer Fuglesangs fall är det inte "Andy Pandy", "Hylands hörna" eller polisen i "Småstad" som fastnat i medvetandet. När Fuglesang berättar om det tv-minne från barndomen som gjort mest intryck på honom, plockar han fram både dag och årtal.

-Det var den 18 mars 1965, det råkade vara på min åttaårsdag. Dom visade bilder på ryssen Alexej Leonov som gjorde världens första rymdpromenad. Det var ... häftigt.

Var det då du bestämde dig för att bli astronaut?

- Ja, det var väl inte riktigt så. Men någon gång fick jag tanken att "får jag någonsin chansen att åka upp i rymden ska jag ta den".

Chansen att åka upp i rymden uppenbarade sig våren 1990. Då arbetade Christer Fuglesang på Cern, det europeiska partikelfysiklaboratoriet utanför Genève. Några år tidigare hade han disputerat i experimentell partikelfysik vid Stockholms universitet. Han hade väl kommit så långt i karriären en ung forskare rimligen kan begära. Men han var tillräckligt trogen sin gamla pojkdröm för att hysa planer på att söka jobb på den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa.

Då hörde hans kompis Per Rundbom av sig med ett tidningsurklipp från DN, en fantasieggande platsannons: "Sökes: astronaut."

-Jag kom ihåg att han sa: "Jag har hittat ett nytt jobb åt dig." Visst blev jag lockad. Jag bestämde mig för att skriva en riktigt bra ansökan åtminstone, det tog väl en vecka att få till det som jag ville ha det.

Christer Fuglesang var knappast ensam om att tjusas av annonsen, som formulerats av svenska Rymdstyrelsen på uppdrag av den europeiska rymdorganisationen ESA. Över fem tusen förhoppningsfulla européer skickade in ansökan, därav 294 svenskar.

Sex personer togs ut och Fuglesang var en av dem. I dag talar han i vaga ordalag om själva uttagningen, om det nu beror på blygsamhet eller på att han faktiskt inte minns. Men granskar man momenten visar det sig att toppkandidaternas kroppar utsattes för mer än fem hundra olika tester.

Christer Fuglesang visade sig vara av det rätta virket. En DN-artikel från maj 1992, då han valdes in i den europeiska astronautkåren, har rubriken "Fuglesang vår man i rymden".

Men vägen mot att verkligen komma upp i "orbit" (eller bana) har varit kantad av fler hinder än vad Fuglesang anade då. Han skickades till Stjärnstaden, Zvjozdnyj Gorodok, där de ryska kosmonauterna utbildas. Familjen, som då bestod av fru och två små döttrar, bodde inne i Moskva. Själv tillbringade han mycket tid på internat i träningsanläggningen som ligger ett par mil utan­för den ryska huvudstaden.

I tre år förberedde han sig tillsammans med tysken Thomas Reiter för att arbeta ombord på den ryska rymdstationen Mir i 135 dagar under hösten 1995. Men när det kom till kritan fanns bara en biljett och den gick till Reiter. Det tillkännagavs i Köln i närvaro av både Fuglesang och hans tyske överman.

"Jag har aldrig sett någon se så ledsen ut som Christer", säger en journalistkollega som var med vid det tillfället.

- Jo, okej, det var jobbigt då. Jag ville så gärna åka upp, säger Christer Fuglesang i dag.

I augusti 1996 flyttade han över till Houston och den amerikanska rymdflygstyrelsen Nasa. Houston har varit hans hem sedan dess, men att han och familjen skulle förbli där har han inte reflekterat över. Han travesterar Carl Bildts gamla boktitel: "Jag är stockholmare, svensk, europé, och ja, ryss och amerikan."

Familjen, som följt honom över två kontinenter, vill han helst lämna utanför offentligheten. Det är hust­run Elisabeth, döttrarna Malin och Denise som numera är utflugna och pluggar i Stockholm respektive Dallas och tolvårige sonen Rutger, som går i fransk skola i Houston.

- De gläds med mig och stöder mig så klart. Men de har ju inte valt uppståndelsen som följer med. Jag värnar om deras privatliv, det gör jag.

Som elev i Nasas "Class of 1996" utbildade han sig till uppdragsspecialist ("mission specialist"). Han förekom regelbundet i tidningsspalterna här hemma som den svenske astronauten som snart, mycket snart skulle upp i rymden. Men uppskjutningen lät vänta på sig. Det kom in astronauter efter Christer som fick flygningar.

- Jag har varit frustrerad ibland, det medger jag. Det är ju så lite jag kunnat påverka själv.

Det är mycket politik som spelar in vem som får åka, påtryckningar på ministernivå och sånt. Även om Sverige bidrar med pengar till rymdprogram kanske andra länder varit bättre på att hålla fram sina satsningar.

Christer Fuglesang dök upp i skepnad av Henrik Schyffert i tv-satiren "Percy tårar" för tio år sedan. "Hans" rollfigur väntade på sin chans i att åka upp i rymden.

-Jag har sett programmen, syrran skickade över dem till USA på video. Jag kan väl förstå att man tycker det är roligt, men själv tycker jag det var mest töntigt.

Fuglesang har också sett sig passerad av så kallade rymdturister, män och kvinnor som är beredda att betala upp till 200 miljoner kronor för att transporteras ut i världsalltet. Men något magsurt gnäll om den verksamheten går det inte att locka ur Fuglesang.

- Jag tycker det är jättebra att så många som möjligt får chansen att komma ut i rymden. Dessutom måste rymdprogrammen hitta andra finansieringsmöjligheter än bara statliga anslag. Fler rymdturister, säger jag.

Efter vårt första möte slår mig tanken att Christer Fuglesang är urtypen för Den Svenske Civil­ingenjören. Denne är en medelålders man, icke särskilt flärdfullt klädd. Om man möter honom utom­lands kan han ändå skiljas ut som omisskännligt svensk och det beror inte bara på den tydliga accenten. Civilingenjören utstrålar hederlighet och hygglighet men är samtidigt en smula avvaktande och mån om sin integritet. Han är mycket oneurotisk och kanske inte den mest fantasifulla varelsen.

Men efter ytterligare ett par samtal med Christer Fuglesang är jag inte längre så säker på att den bilden stämmer. Visst är han civilingenjör (linjen för teknisk fysik, Kungliga Tekniska högskolan 1981). Visst har han nästan alltid chinos, pikétröja och loafers. (En gång hade han skarpt orange strumpor, men jag tror inte han bar dem för att sticka ut utan för att de låg överst i byrån.)

Visst hävdar Christer Fuglesang att han är mycket "jordisk". Och när jag nämner en astronaut som fick en religiös upplevelse under sin rymdpromenad, klipper han vänligt men bestämt av resonemanget med att påpeka att han själv är ateist. Men under den kont­rollerade och nyktert resonerande ytan finns en eldsjäl.

Christer Fuglesang kunde ha blivit den förste norrmannen i rymden. Pappa Steinar kommer från Norge och blev svensk medborgare först ett par månader innan Christer skulle födas. Barndomens somrar tillbringade Christer Fuglesang i en hytte i de norska fjällen, och när han intervjuas av Aftenpostens vetenskapsreporter på rymdcentret i Houston slänger han in norska uttryck.

Christer Fuglesang var med och introducerade frisbee som tävlingsform i Sverige och blev svensk mästare i grenen Maximum time aloft 1978 det handlar om att hålla frisbeen i luften så länge som möjligt. Hans gamla favoritfrisbee ska för övrigt få följa med upp i rymden och då planerar vår svenska astronaut att slå världsrekord rymdrekord? med frisbeen i tyngdlösheten.

Över huvud taget handlar det för Christer Fuglesang om att pressa gränser, märker jag. När han börjar jonglera räcker det inte med tre bollar, det ska vara fyra. Atlantseglingar har det blivit, liksom flera maratonlopp. Tjurrusningar i Pamplona under tonårens tågluff. Mer eller mindre kontrollerade offpistutflykter under skidresor till Alperna.

Rymdfärden är väl en del i detta gränsöverskridande. Men det är ett kontrollerat risktagande, anser han.

- Det är så kontrollerat det kan bli, men risker finns ju överallt. Du kan råka ut för en olycka i trafiken till exempel. Jag känner ingen oro för att det ska hända något olyckstillbud i rymden. Däremot kan jag vara lite spänd över att göra något fel, tappa någon grej eller fumla med något moment.

Bilden av den korrekta civilingenjören bleknar definitivt när Christer Fuglesang talar om "euforin" i rymden och när han förklarar varför vi jordvarelser kommer att utvidga våra boplatser till både månen och Mars. Då drar han paralleller med klassiska upptäcktsresande som Christofer Columbus och Roald Amundsen.

Norrmannen Amundsen placerade den norska flaggan på sydpolen 1912 i tävlan med Robert Scott, något som Christer Fuglesang jämför med den rymdkapplöpning som ledde till den första bemannade landningen på månen 1969.

- Sedan dröjde det många decennier innan någon åkte tillbaka till sydpolen. Det är ju ett besvärligt och ogästvänligt ställe. Men nu finns det en forskningsstation där. Och Columbus kom till USA 1498, men det dröjde nästan tre hundra år innan det blev någon större inflyttning till kontinenten. Vi landade på månen 1969, kanske får vi räkna med att det dröjer några hundra år innan det görs mer omfattande försök att bosätta sig där. Men det kommer att ske.

- Om jorden av någon anledning blir obeboelig så måste vi ju kunna söka oss vidare. Kanske kan mänskligheten bara räddas genom att vi söker oss ut i rymden. Först till månen, sedan till Mars.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut