Avskurna från omvärlden

I veckan godkände Israels premiärminister Ehud Olmert att ett avsnitt av barriären ska dras så att ytterligare 20.000 invånare på den palestinska sidan isoleras i enklaver.

Latifa Abu Mahmoud är 75 år och hjärtsjuk. Hon står vid en vägspärr och vädjar till den unge israeliske soldaten att han ska släppa igenom henne. Han skakar på huvudet. Hon visar upp ett skrynkligt tillståndspapper som ger henne rätt att besöka ett sjukhus inne i Jerusalem. Men inget hjälper.

- Nej, du kan inte gå igenom här, du får ta dig till gränsövergången i Qalandia, säger soldaten.

- Men det är fyra kilometer dit, och jag har inte råd med bussbiljetten, säger den palestinska kvinnan uppgivet.

Hon gör några försök till, men måste sedan sätta sig ned och vila. Någon timme senare får hon ett par shekel, och hoppar på en buss mot Qalandia-kontrollen.

Vi befinner oss precis på gränsen mellan Västbanken och östra Jerusalem, i ett område som kallas för Dahiye al-Barid. Latifa Abu Mahmoud är inte ensam; friheten för hundratusentals palestinier att ta sig in i och ut ur staden har gradvis begränsats. Framför våra ögon håller Jerusalem på att fysiskt skäras av från övriga Västbanken.

Här är muren knappt tre meter hög, och än så länge möjlig att forcera. Så fort militärpatrullerna är utom synhåll passar många på att klättra över, mest unga män som letar efter jobb, men också äldre kvinnor och män. En enbent man får hjälp med kryckorna när han svingar sig över.

Men snart kommer även detta kryphål i det alltmer finmaskiga nätet att täppas till. Hundra meter bakom oss håller den "riktiga" muren, bestående av drygt åtta meter höga betongelement, på att uppföras. Då kommer det att bli helt omöjligt att smita igenom. Det kommer att innebära att ytterligare palestinsk mark beslagtas, att ytterligare palestinska hus demoleras, att ännu mer hat växer fram i den palestins­ka befolkningen.

Den israeliska separationsbarriären är långt ifrån färdigbyggd, men för palestinierna i Västbankens byar och städer innebär avspärrningen att livet blir mer outhärdligt för varje dag. Ofta har barriären dragits så att den skär av den palestins­ka befolkningens möjligheter att livnära sig.

Den lilla byn Bilin nordväst om Jerusalem, är en av de byar som har drabbats värst, och som har blivit ett slags symbol för palestiniernas förtvivlade kamp mot ockupationen och annekteringen av deras land.

Varje vecka, efter fredagsbönen i moskén, samlas ett hundratal bybor, understödda av israeliska fredsgrupper och människorättsaktivister, för att demonstrera mot den israeliska avspärrningen.

Den fredag när DN är där är det ungefär som vanligt. Soldaterna skjuter med tårgas, gummikulor och chockgranater.

Bröderna Ashraf och Hiatham rensar olivlunden från sten i eftermiddagssolen. Stängslet har dragits så att fyra femtedelar av deras olivträd har hamnat på andra sidan, och därför är de med varje fredag för att protestera mot vad de anser vara markstöld. Det har haft sina följder; de har sårats mer än tio gånger under demonstrationerna. Allvarligast var då Hiatham fick skallbenet spräckt av en israelisk gummikula.

Jag älskar vårt land, men bosättningarna är som en cancer som sprider sig här på Västbanken.

I två år har demonstrationerna pågått men ingenting har rått på Barriären.

Det mesta av vårt land ligger där bakom, nästan 60 procent av byns ägor, säger Rateb abu Rahmeh, medlem i Bilins medborgarkommitté mot muren. Han pekar mot olivlundarna på andra sidan stängslet. Skymd av en kulle ligger en ny bosättning, som visserligen har olagligförklarats av Högsta domstolen i Israel. Men det betyder inte att byn har fått tillbaka sin mark.

Stängslet är försett med elektroniska sensorer, berättar Rateb, så om någon nuddar det kommer genast en militärjeep farande längs den breda säkerhetsgatan som löper längs hela avspärrningen. Enligt Rateb, som är lärare vid det palestins­ka al-Quds-universitetet i Ramallah, har mer än 80 hushåll, mer än hälften i Bilin, blivit av med all sin mark.

Utöver det förstörde de israeliska bulldozrarna 2.000 olivträd när de schaktade för den breda Barriären.

Vi övervakas hela tiden från ett högt torn med bevakningskameror. Några hundra meter därifrån tas vi emot av Amna Samara, som sitter framför sitt hus och till synes oberört konstaterar:

De tar vårt land ifrån oss. De hindrar oss från att gå dit. Våra getter är också utestängda från sina betesmarker, så de får inget foder. För min del är hela produktionen av oliver i praktiken borta.

Hennes släkt i byn äger 200 dunam på andra sidan stängslet (en dunam är 1.000 kvadratmeter). Hit­om stängslet har de bara 20 dunam kvar att bruka.

Vad har vi att erbjuda våra barn i framtiden? Det mesta av vår jord ligger på andra sidan stängslet. Visserligen har Högsta domstolen gett oss rätt att gå till vår mark, men vad hjälper det när vi ändå är rädda för soldaterna? Det är ändå militären som ytterst bestämmer om vi kan få komma över, eller stoppar oss av säkerhetsskäl. För våra barn medför det svåra psykiska problem. Hur tror du ett skolbarn reagerar på dessa avspärrningar?

Med så reducerade inkomster tvingas Samara-familjen anpassa sig och leva på vad trädgården och kökslandet kan ge. Annars är Amna Samaras familj inte några fattiglappar; de fyra döttrarna och tre sönerna har fått gå dyrbara högre utbildningar. Den äldsta dottern är på väg att ta en universitetsexamen i Business administration i Limoges i Frankrike.

Men det innebär inget skydd, för militären kan komma när som helst.

Det är klart att jag är rädd, för mina barn är med och demonstrerar och tårgasen når fram till vårt hus. Nyligen kom soldaterna hem till min dotter vid midnatt och skrämde nästan livet ur hennes fyraåring. För framtiden är jag rädd att de ska fortsätta att stjäla vårt land. Om israelerna vill ha fred måste apartheidmuren bort. Jag kan bara hoppas att de vill ha fred. Som det är nu dödar de oss långsamt.

Muren som till största delen av sina 720 kilometer är ett högt stängsel är mer än ett byggnadsverk. Till sin funktion skiljer den sig från andra berömda murar: både Kinesiska muren och Berlinmuren hade and­ra syften.

Den israeliska muren är en sammanfattande symbol för den pågående avskiljningsprocessen mellan Israel och palestinierna. Men inte bara det. I själva verket handlar det om en hel uppsättning av befästningar, taggtrådsstängsel, åtta meter höga betongmurar, elektroniska övervakningssystem, bevakningstorn, djupa diken och militärvägar.

En del av muren är också ett sy­stem av motorvägar som skär rakt igenom den palestinska jorden vägar som palestinier är förbjudna att färdas på.

Kinesiska muren skulle hålla fienden (nordliga horder) utestängd. Den östtyska muren skulle hålla fienden (det egna folket) inlåst. Men denna snart ogenomträngliga barriär går inte vid någon erkänd gräns. Muren följer bara delvis den så kallade Gröna linjen, mellan Israels gräns före kriget 1967 och den ockuperade Västbanken. Den skär kilometervis in på det som var tänkt att bli den blivande palestins­ka staten.

Genom att dra muren på ett visst sätt har Israel därmed kunnat annektera flera judiska bosättningar på Västbanken till staten Israel, i strid med internationell rätt. Me­dan Västbanken kapas på flera ställen blir de palestinska andningshålen allt mindre.

Muren skär av den palestinska jorden och förvandlar den till en övärld av fängelser. Vi palestinier får inte längre röra oss fritt, vi kan inte åka till Israel. Förut hade 70 bybor arbete inne i Israel, vilket var viktigt för försörjningen. Nu är det bara fem personer som får tillstånd, säger Amna Samara i Bilin.

Internationella domstolen i Haag fastslog sommaren 2005 att muren strider mot internationell rätt. På sitt eget territorium eller längs gränsen har Israel rätt att bygga den, menade domstolen, men inte på den ockuperade Västbanken.

Israel höll inte med. Från israelisk synpunkt är barriären ämnad att skapa säkerhet mot terrorister och självmordsbombare. Men för tiotusentals palestinier är innebörden av bsarriären en helt annan. USA:s förre president Jimmy Carter har i sin senaste bok om konflikten kallat det Israel ägnar sig åt för apartheid, vilket omedelbart lett till beskyllningar om antisemitism.

Begreppet apartheid syns annars ganska ofta sprejat på olika muravsnitt. Israeliska fredsvänner diskuterar hur träffande begreppet egentligen är på det pågående bygget av Barriären.

Vissa drag påminner om den sydafrikanska rasåtskillnadspolitiken, menar många. Rörelsefriheten för palestinier stryps åt alltmer, de betraktas som de and­ra, de saknar de flesta rättigheter som en israel har, men det är i varje fall inte förbjudet för palestinier och israeler att vistas i samma lokaler. Och bara ett fåtal israeliska politiker förespråkar öppet en renodlad rasåtskillnadspolitik; den mest beryktade är Avigdor Lieberman, sedan i höstas minister i den israeliska regeringen.

Trakasserierna mot palestinierna och inskränkningarna av deras livsbetingelser upprör även många israeler. I förra veckan sade Yosef Lapid, chef för Yad Vashem (det israeliska minnesinstitutet över Förintelsen), att behandlingen av palestinierna i staden Hebron på Västbanken påminner honom om antisemitismen i Europa före andra världskriget.

Liksom många andra hade Lapid upprörts av tv-bilder som visade hur en kvinnlig judisk bosättare i Hebron ropade hora till sin palestinska grannfru och hur bosättarbarn kastade sten mot arabiska hus.

Lapid sade i en israelisk radiointervju att det som vissa Hebron-bosättare ägnade sig åt väckte minnen av förföljelserna av judar i hans barndoms Jugoslavien. Själv överlevde han Förintelsen, men hans far mördades av nazisterna.

Det var inte krematorierna som förbittrade våra liv i diasporan (när en religiös folkgrupp lever utanför sitt ursprungsområde i samhällen som domineras av en annan religion) innan de började döda oss, utan förföljelserna, trakasserierna, stenkastandet, hotelserna, spottandet och föraktet, sade Lapid som också ställde frågan: Hur skiljer sig detta från hur det är för ett palestinskt barn i Hebron?

Lapid ville inte jämföra det lidande som Israel utsätter palestinierna för med Förintelsen.

Men det är ofattbart, med tanke på Auschwitz, att det finns judar bland oss som i dag beter sig precis som tyska, ungerska, polska och andra antisemiter betedde sig mot judarna.

Den tidigare israeliska soldaten Yehuda Shaul, som tjänstgjorde i Hebron i 14 månader, bildade för några år sedan gruppen Breaking the silence för att vittna om det moraliska priset för ockupationen. Han säger till DN att ockupationen och den brutalisering som den medför kan innebära slutet för Israel som en judisk stat.

Jag frågar Rateb abu Rahmeh varför israelerna har byggt barriären i Bilin alldeles vid byn, fem kilometer in från Gröna linjen, och därmed skurit av större delen av bybornas försörjningsmöjligheter.

Ja, inte är det för säkerheten, de gör det bara för att kunna stjäla vårt land. Annars skulle de väl ha byggt muren vid 1967 års gräns?

Den enda grinden till andra sidan är stängd. Ett HD-beslut förra sommaren gav Bilins invånare laglig rätt att komma över till sina ägor.

Det betyder att vi i teorin kan gå in till våra marker. Men det är militären som bestämmer, och ibland får man vänta i timmar på att få gå över.

Hans bror, Abdullah abu Rahmeh, samordnare i medborgarkommittén mot muren, är nöjd med att aktionerna gjort Bilin till en symbol för motståndet mot muren.

Det är en framgång att vi har lyckats stoppa bosättarna från att bygga sina hus alldeles intill stängs­let. Men att få bort muren? Vi kommer att fortsätta till vi når det målet, men jag vet att det blir svårt. Vi vill ju leva i säkerhet med israelerna, i var sin stat.