Läsarintresset har varit enormt. På www.dn.se, kan vi mäta hur många läsare som går in på varje rubrik, och vi har noterat det ena rekordet efter det andra.
Massor av människor satt till exempel uppe mitt i natten och tittade på den direktsända starten i vår webbteve. Det samlade bakgrundmaterialet med bland annat rörlig grafik, krönikor, intervjuer och snabbfakta har också lockat stort - många gånger fler än motsvarande satsningar på andra ämnen.
Vi har även haft så kallade chatter, där läsare har fått ställa frågor, både till inkallade experter och till mig. En hel del läsare har dessutom försökt mejla mig direkt med sina frågor. Men anstormningen har varit så stor att jag inte har haft möjlighet att svara.
Men ett par av frågorna ska jag försöka besvara nu, nämligen de två vanligaste som har en kritisk ton.
"Är det verkligen värt att satsa pengar på att skicka folk till rymden, när världen har så mycket problem med miljö och svält och sjukdomar?"
Det är en politisk fråga, och olika länder gör olika bedömningar. USA lägger ned förhållandevis mer pengar än Europa, och det är ingen tillfällighet att Christer Fuglesang nu får "lifta" med en amerikansk rymdfärja. Det är inte heller en tillfällighet att han har fått vänta i 14 år, och blivit förbigången av länder och regioner som betalat sig före i kön.
Både svenska Rymdstyrelsen och Europeiska rymdstyrelsen ESA har fattat beslutet att de bemannade rymdfärderna bara får dra en marginell del av budgeten. Den stora merparten av våra rymdpengar går därför till obemannade satelliter. Dessa satelliter har utomordentligt stor betydelse för miljöforskningen. De är också viktiga för bland annat astronomisk grundforskning och för kommunikation.
Klimatförändringar bidrar till svält och andra katastrofer, och alltså kan vi säga att - obemannad - rymdfart har ett värde även för dessa världsproblem.
De bemannade rymdfarterna handlar mer om show och äventyr och att samla folket inför ett tekniskt utmanande uppdrag. Några små skattekronor kan väl det vara värt...?
"Hur mycket koldioxid orsakar uppskjutningen av rymdfärjan, och vilka andra miljöeffekter har rymdfärden?"
Svaret är att uppskjutningen faktiskt inte skulle behöva dra någon koldioxid alls. Den stora bränsletanken innehåller flytande väte och flytande syre. De reagerar med varandra och avgasen blir bara rent vatten.
Det är samma typ av reaktion som i bränsleceller - en teknik som skulle kunna ge oss rena, tysta, miljövänliga fordon, om bara forskarna kunde få ned kostnaden och lösa en del andra utmaningar.
De två startraketerna med fast bränsle innehåller aluminiumpulver och aluminiumperklorat. Det är inte riktigt lika harmlöst. Avgaserna av aluminiumsalter kommer i form av nanosmå partiklar som kan skada människors lungor. Fiskar och andra vattenlevande organismer kan eventuellt ta skada om aluminium löses upp i försurat vatten.
Sedan är det förstås en miljöbelastning att tillverka bränslet. Både väte och aluminium kostar mycket energi att få fram. I princip skulle man förstås kunna tänka sig att tillverkarna använde förnyelsebara bränslen. Men verkligheten är snarare att de använder olja, naturgas, kolkraftverk eller kärnkraft.
Så visst åstadkom den spektakulära uppskjutningen en del koldioxid i atmosfären (eller förbrukat kärnbränsle, med sina miljöproblem). Men det är småsmulor, verkligen småsmulor jämfört med vad fordon och skorstenar över hela världen spyr ut varenda dag.