Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Nyheter

Jag får alltid en impuls att vinka åt dem

Foto: Erich Stering

KRÖNIKAN. Allt började med att en kvinnlig bekant, strax över trettio, ondgjorde sig över männen i hennes ålder. Eller rättare sagt, det var just män de inte var.

– De är pojkar, snäste hon.

Jag tänkte inte mer på det, utan utgick från att yttrandet hängde ihop med att hon var nyseparerad från en sån ”pojke”. Och då brukar det ju låta sådär.

Några veckor senare var det lördag och jag åkte till ett byggvaruhus för att byta en grej. Jag blev stående vid disken en bra stund medan expediten fyllde i alla papper och kvitton, och under tiden passerade en strid ström av snubbar, män, pojkar, hur man nu ser det, i den lite disiga åldern mellan trettio och fyrtio. Påfallande många av dem hade sina söner med sig, pojkar i dagisåldern, och de lyftes upp och fick sitta på disken och lyssna storögt medan fassan pratade om spik och skruvar och vinkelhakar med expediten.

Och plötsligt kunde jag se scenen framför mig; det solvärkande köket i en villaförort, kvinnan i morgonrock och rufsigt hår, mannen mysbakis med kaffekopp, och han säger att han behöver åka till byggvaruhuset och tillägger storsint att han tar med sig ”grabben”. Och hela tilltaget är lite pirrigt, nästan förbjudet, för snubbarna/männen/pojkarna är ju inga idioter, de har matats med genus morgon och middag och kväll och de har fattat att det är något schysst och viktigt.

Och ändå.

Hur innerligt väl behöver de inte de där små andningshålen. Ta med ”grabben” till byggvaruhuset och prata vinkelhakar.

Samma kissnödigt busiga uttryck kan man iaktta hos Söderfarsor som ”kickar boll” med ”grabben” på något grus eller konstgräs på söndagsmorgnarna. En blandning av befrielse och skuldmedvetenhet. Jag får alltid en impuls att vinka åt dem och säga, det är okej, jag ska inte skvallra för någon.

Ytterligare några lördagar senare spelade jag tennis med det vanliga gänget. Dubbel med farsan och hans kompisar. Vi talar om en samling sjuttio- och åttioplussare. Det kan låta som ett beskedligt motstånd, men jag lärde mig tidigt att inte underskatta någon av dem. De här gentlemännen har sett tusentals bollar komma och gå, och har en kuslig förmåga att veta vart bollen ska hamna innan man har slagit den.

Vi spelar i en hall med två banor, och på grannbanan brukar det pågå något slags tennisskola med ystra småknattar. Men klubben har stuvat om i schemat, och den här lördagen spelade två snubbar/män/pojkar match. Män med sportiga frisyrer. Eller frisyrer då. Och det var som en helt annan atmosfär i hallen.

Plötsligt hördes illvrål från grannbanan. Vrål som dröp av testosteron.

Vi kastade förskrämda blickar på våra grannar. Våra matcher är visserligen inte heller några lalliga historier. Vi spelar om poäng, och alla vill vinna. Men när vi gjort något klantigt eller missat en enkel volley brukar ingen göra någon större grej av det. Vi skakar på huvudet, muttrar misslynt för oss själva och lommar tillbaka mot baslinjen.

Det här var på en annan nivå. Det var vrål som kom från magen. Vi var frestade att ropa en väl vald spydighet åt deras håll, men något fick oss att avstå.

Det var som att ha två apor bredvid sig. Luften var tjock av något som jag inte vet vad det var, men det fick mig att må lite illa. Och trots att jag befann mig närmare aporna i ålder än silverrävarna på min egen bana kände jag en intensiv lättnad över att inte vara där längre. I koll-på-läget-åldern, när man fortfarande är så inåtvänd upptagen på att lägga rälsen för sitt liv och att det ska bli perfekt.

Det finns något både storslaget och outhärdligt över den där sammanbitna nybyggarandan.

Några veckor senare ser jag om Ruben Östlunds ”Turist”. Och i Johannes Bah Kunkes Tomas dyker han upp igen. Koll-på-läget-killen. Den fulländade gestaltningen av honom.

– De vet vad de gör, säger Tomas glättigt medan lavinen mullrar nerför alpsluttningen.

Sen bryts han ned, bit för bit, inte minst med hjälp av sin fru.

Men när han sitter i hotellkorridoren som en snyftande spillra och fattat att han inte har koll på ett endaste dugg, då vill hon inte veta av honom.

Bengt Ohlsson är 52 år och bor

Bengt Ohlsson är 52 år och bor i
Stockholm. Han är född i Östersund och har medverkat i DN sedan 1984.
Samma år debuterade han som
författare med ”Dö som en man, sa jag” och har sedan dess gett ut ett dussin böcker samt skrivit flera pjäser.
2004 tilldelades han Augustpriset för sin bok ”Gregorius”. Hans senaste roman, ”Swing”, utkom 2014.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.