Mitt kön simmar i glädje som en fisk i vattnet.
Orden är den amerikanska poeten Emily Dickinsons (1830–1886) och finns i ett brev hon skrev till sin vän journalisten Samuel Bowles, under en period när hon …
Närå.
Meningen skrevs av kanadensiskan Nancy Huston. Förra året vann hon Bad sex award, ett citronpris som delas ut av engelska Literary Review.
Jag har länge förundrats över att just sexskildringar granskas så grinigt och döms så hårt. Att de fortfarande ger upphov till en sådan nervositet – även om alla slår knut på sig själva för att framstå som allt annat än just nervösa.
Varför väcker inte dåliga dödsskildringar lika mycket löje? Eller arbetsplatsskildringar? Varför delar man inte ut priser till den kackigaste dialogen?
Kanske är det en reflex. När en bok alltför tydligt vill någonting måste man för liv och pina visa att man inte gick på det. Så texter som vill vara roliga ser man noga till att snörpa på munnen åt, och texter som vill vara skrämmande finner man mest skrattretande.
Kritiker som tävlar om att framhålla hur pajig en sexskildring är påminner mig om skolgården i högstadiet där alla först skulle skryta om att de såg skräckfilmen på tv i går – och sedan bedyra hur oberörda de var.
Då var det inte tillrådligt att erkänna att man tyckte att den var lite småläskig.
Det är märkligt hur konventionerna om hur sex ska skildras ligger lagda som räls i marken, år ut och år in.
Det är regler som alla uppmärksamma kultursidesläsare kan i sömnen. Sex beskrivs bäst medelst antydningar och omskrivningar. Sexigast blir det om akten inte nämns över huvud taget. En blick, en svettdroppe, en skälvande näsvinge.
(Men det är förstås inte oviktigt vem författaren är. Generellt kommer kvinnor lättare undan än män, eftersom det då ses som ett fräscht och emancipatoriskt tilltag. Och gammalt är finare än nytt. Höga visans nyklippta killingar och druvklasar är ju vackra och sensuella och hej och hå – men man kan undra hur de skulle tas emot om de presenterades med ett hånflin under någon ”Bad sex award”.)
Tänk om det ajabajades lika strängt om hur våld bör beskrivas. Aldrig pang på, som en smäll på käften, det blir platt och ospännande. Bättre att antyda våldet. Kanske i en häftig ordväxling, eller att någon ställer ned saltkaret i bordet lite extra hårt?
Och tänk om alla författare lydigt anammade dogmerna, och Bret Easton Ellis skrev om en psykopat som tog med sig prostituerade upp i lägenheten och ställde ned saltkaret irriterat på bordet, ja, ibland nästan så hårt att det blev en spricka i det.
Jag vill avsluta med ytterligare ett smakprov från Bad sex award. Det är skrivet av deckarförfattarinnan Thea Dorn: ”Hela hennes varelse skälvde omedvetet och levande som protoplasma.”
Närå.
Det var D H Lawrence.