Ingmar Bergman var en av Sveriges största konstnärer under 1900-talet. Han gav omvärlden en bild av Sverige som starkt kontrasterade mot folkhemmet.
Ingmar Bergman hade sina rötter i ett Sverige av klara ståndsskillnader, i ett Sverige där Gud ännu inte dött. Han levde i och präglades av 1930- och 1940-talens världskriser. De frågor om människans ansvar och förhållningssätt till andra som då kom i förgrunden blev ledmotiven i Ingmar Bergmans verk. Också när de var glada och lättsamma komedier, klassiker i ny tappning eller familjen Bergmans egen historia - fanns den där, konstnärens borrande in i själens mångtydighet.
Under det sena 50-talet och 60-talet tog den internationella myten Bergman form: filmaren som visade ett land av grubblande, dystra, syndadrabbade människor, tysta, förgråtna och dödslängtande. Under 1970-talet blev Scener ur ett äktenskap en förlängning av Ibsen och Strindberg.
Bergman-skådespelare blev nyckeln till karriärer för rader av aktörer och aktriser, många av dem kom att bli lika med "dessa moderna svenska människor" som omvärlden förundrades över och fascinerades av.
Ingmar Bergmans rykte växte, medan kulturklimatet här hemma blev kyligare. Framgång skapar avund, och 1970-talet var den politisk-kulturella likriktningens årtionde. Det var den tid när det starka samhället blev överstarkt. En vinterdag 1976 slog det ned på landets störste regissör, skattepolisen hemsökte Ingmar Bergman på Dramaten, den arbetsplats som nära nog var hans hem. Resultatet blev en fem år lång landsflykt i München och en internationell prestigeförlust. Det var då som föreställningen om Sverige som ett socialistiskt land av sovjetsnitt slog rot runt om i den västliga världen.
Så blev också 1976 en vändpunkt. Och när Ingmar Bergman sedan återvände blev det till något av en skördetid.
Från 1980-talet gav oss Ingmar Bergman, nu närmast kultförklarad, en rad storslagna teateruppsättningar som också turnerade internationellt och - inte minst - storfilmen "Fanny och Alexander" som ogenerat firade ett förgånget högborgerligt Sverige.
Som Fårögubbe blev Ingmar Bergman till slut ett med den natur han använt - karg, öppen, nästan tom på människor.
Längre från den omhuldade bilden av Sverige som det goda folkhemmet, det fredliga och solidariska samhället är det svårt att komma.
Bergmanlandet däremot är tidlöst och allmänmänskligt, det kommer med åren att bli än mer uppenbart.