Det är Anita Björk som spelar Selma Lagerlöf i Per Olov Enquists nya pjäs "Bildmakarna" i Målarsalen på Dramaten. Men hennes entré dröjer. Det är 1920. I ett visningsrum på SF skall hon titta på några tagningar från Victor Sjöströms inspelning av "Körkarlen". Fotografen Julius Jaenzon och skådespelerskan Tora Teje är redan där, inbegripna i en katt och råtta-lek som får Carl-Magnus Dellow att gå dubbelvikt av kåthet medan Elin Klingas raka gestalt i mörka långbyxor och körsbärsröd jumper intar förföriska poser i den väntande fåtöljen.
Där skall Selma snart sitta, men nu är det komedi - snabb, oansträngd och lätt stiliserad som en pastisch på 20-talets moderna stämningar: hans ekenssnack och hennes uppsyn av backfisch med vippande cigarrettmunstycke och håret i midjelång hästman.
Plötsligt står hon där i dörren, den satta lilla damen vi känner igen från fotografierna och några raspiga journalfilmer tagna på Mårbacka. Anita Björk är omedelbart som den färg man tillsätter en klar vätska. Hela scenen växlar tempo. Den dras in i hennes tystnad och får de två andra att för ett ögonblick vackla i sina attityder. Hon behöver bara se på Julius för att han skall förvandlas till en skolpojke, bockande med framsträckt hand.
Tora - Elin Klingas vilddjur - går i stället till anfall, sårad i en känsla av att vara en katt bland hermeliner. Victor, som anlänt i sällskap med Selma, är i Lennart Hjulströms mustaschprydda gestalt en ganska prudentlig herre, inte olik forna tiders latinlektorer.
Som hantverkare har Per Olov Enquist utvecklats till en gudabenådad konstruktör. Hans nya pjäs är dessutom skriven med ett leende på läpparna. Men Ingmar Bergman understryker i sin regi dess allvar. Den lekfulla prologen blir som så ofta i hans fall en ingång till en underjordisk resa. Han ser kammarspelets dramatiska möjligheter i det paradoxala mötet mellan Selma och Tora: den världsberömda författarinnan och den unga men firade skådespelerskan, en språkets mästare och en fräck, obildad och pladdrande naturbegåvning, två poler som antänder varandra i en sympati som till bägges förvåning slutar med att de byter erfarenheter.
Det är det klassiska dramats struktur: från okunskap till kunskap.
Men jag tvivlar på att det hade varit möjligt utan Anita Björks förtrollande närvaro i en roll som ytligt sett ligger långt från hennes stilfulla väsen. Hon tiger, drar in andan och ser sakligt som en doktor på Klingas vilda framfart. Man anar att hon känner igen de självdestruktiva krafterna bakom Toras ostyriga beteende, det uppror och den lust att förstöra som Selma Lagerlöf - vår mest passionerade författare - gestaltar i sina romaner och berättelser, där kärlekens vargklor river i människornas bröst.
Anita Björk å andra sidan är en av våra mest hemlighetsfulla skådespelare. Hennes leenden är skuggor som omärkligt passerar och lämnar oss undrande. Dubbelheten har bara blivit innehållsrikare med åren.
Hennes röst har den vackraste klangen i svensk teater just nu, och här använder hon den för att skapa rymd kring sin person och steg för steg leda oss in i det som även för Selma visar sig vara svårt och djupt förborgat. Tigandet växlar över i långa monologer. Det sker i ett musikaliskt flöde av pauser och tonfall som sjunker ner i ett mörkare läge innan de fångas upp av en ljusare nyans.
Innanför den tunga kroppen ser man en flicka spegla sig i den levnadsglada skådespelerskan.
Bergman låter Selma sitta i fåtöljen mitt på scenen. Hon sänder iväg Julius och Victor och blir ensam med Tora. Det är ett enkelt schema som laddas med känslor när Anita Björk närmar sig det som är Enquists ärende och Selma får bryta tystnaden kring kärnan i sitt författarskap: det såriga förhållandet till den alkoholiserade fadern. Den tes som ligger till grund för "Bildmakarna" är att allt Selma Lagerlöf skrev utgår från de skuldkänslor hon bar på i minnet av detta misslyckande. Det är så viktigt för Enquist att han skrivit ett efterord till texten som ger ytterligare tyngd åt hans analys: "Ta vilken bok du vill av Selma Lagerlöf, och du ser spåren."
På den punkten har jag svårt att förstå honom. Idén att Selmas diktning innebär en mirakulös återuppståndelse för den olycklige fadern är visserligen en vacker tanke, men jag kan inte se att dess bevisbörda har något större dramatiskt intresse. Det är en fråga för forskningen och inte för scenen. Pjäsen är väl ingen avhandling?
Allt detta blir ändå en liten sak på Dramaten, där projektorns surrande ljud ackompanjerar några korta och gripande sekvenser ur "Körkarlen" (med Victor Sjöström som den försupne David Holms ande, en roll han senare skulle komplettera med en liknande i "Smultronstället", filmen om den åldrade Isak Borg som möter sitt förflutna på drömmens scen).
Det avgörande mötet är fysiskt, som alltid när Bergmans figurer förlorar fotfästet och står på tröskeln till något nytt. Tora skyndar till hjälp när benen viker sig under Selma och de hamnar på golvet.
Den gamla får stöd av den unga, ansikte mot ansikte, kropparna sammanflätade. Det är så Bergman uttrycker sin humanism.
Han ser till att Klinga får av sig de högklackade skorna så att hon kan använda sina långa ben och antilopstarka fötter. Hennes röst är däremot ett problem den här gången: orden vill inte alltid lämna munnen.
Julius och Victor är egentligen staffagefigurer, men exakt utförda och i Carl-Magnus Dellows fall dessutom rörande: en lätt stammande och blyg varelse som kramar flaskan som tröst.
Både publiken och skådespelarna vilar i regissörens trygga hand.