DET SOM VAR LYSANDE teater på Dramaten har också blivit storartad tv-dramatik i Ingmar Bergmans egen överföring. "Bildmakarna" utan scenens stora avstånd och kroppars hinder blir snabbare, tätare, abruptare och roligare: inte minst Anita Björks skådespeleri, hennes allseende, ironiska blick och små men starka överraskningseffekter blir en njutning på nära håll.
Personkemi kallas det när skådespelare brinner ihop. Här handlar det främst om två konstnärskap som antänder varandra. Mellan Anita Björks magnifika Selma och Elin Klingas grova men ömtåliga Tora Teje uppstår en av dessa plötsliga förälskelser som är möjliga mellan en gammal kvinna och en ung - ett mor-dottermöte som vibrerar Bergmanskt av identifikation och avståndstagande, där de båda kvinnorna växelvis tecknas i relief mot varandra: den ena mitt uppe i livet, den andra i medvetenheten om ett försakat liv.
I Tora Tejes och Victor Sjöströms kärleksförhållande gestaltas en total omöjlighet. Inte så mycket på grund av hans äktenskap som på grund av hans och tidens klassmedvetna tillknäppthet. Lennart Hjulströms porträtt berör i sin stärkkrage, en själ i gungning innanför yrkesmässiga cirklar som inte får rubbas. Den åldrade Nobelpristagarinnan doktor Lagerlöf ser han på med den modernares arrogans men också utifrån sitt eget sviktande konstnärliga självförtroende. Carl Magnus Dellows stammande filmfotograf, Julius Jaenzen, skyler sin hopplösa förälskelse i Teje under ett skal av ironi. När det blötts upp i fyllan blir han djupt och äkta tragisk. Men han borde ha sluppit den patetiska slutmonologen.
Det blev debatt om "Bildmakarna" när den gick på Dramaten, kring P O Enquists tes att Selma Lagerlöf, som en "medberoende" dotter kände sig ansvarig för faderns alkoholism och blev författare för att kapsla in skulden och sorgen i vackra sagor och berättelser. Kanske är det därför jag ibland, i personernas tillbakablickar över barndomen, upplever att texten har drag av konstruktion, att den berättar vad den vill säga snarare än säger det och att något inte riktigt stämmer. Men det är bara på ett par ställen det känns skruvat - resten är klockren dramatik, som i händerna på en virtuos ensemble går genom tv-rutan rakt in i vardagsrummet.
Överraskande nog är det bara själva filmvisningen som verkar ha förlorat på tv-överföringen - som teater vill säga. Victor Sjöströms dramatiska svartvita och spöklika filmsekvenser talar för sig själva, men när de fyller tv-rutan helt avbryts teaterföreställningen vi tittar på. Visningssituationen löses upp och teaterpublikens känsla av att se in i en laterna magica av förgången tid, där några sitter och tittar in i en laterna magica ... försvinner.