Den ovanligt tjocka och tättskrivna regeringsförklaringen visade att den nye statsministern är besjälad av att uppfylla den borgerliga alliansens alla löften till väljarna. Det fanns inget utrymme för de luftiga dikter och citat som företrädaren Göran Persson brukade bjuda riksdagsledamöterna på i sina regeringsdeklarationer.
De oväntade politiska signalerna kom när Reinfeldt läste upp ministerlistan.
Den stora bomben var utnämningen av förre moderatledaren Carl Bildt till utrikesminister. Det ger omedelbart den nya regeringen en air av utrikespolitisk erfarenhet, som nästan överglänser företrädaren och superdiplomaten Jan Eliasson. Men den riskerar samtidigt att skapa större långsiktiga problem än den kortsiktiga vinsten.
Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt har haft stora politiska och personliga konflikter, och Reinfeldt har byggt en stor del av trovärdigheten för "De nya moderaterna" just på att offentligt kritisera den linje som Bildts regering förde i början av 90-talet. Med en ex-statsminister i regeringen kan man också få auktoritetsproblem.
I EU-länderna är det också regeringscheferna som i ett tätt nätverk leder EU- och utrikespolitiken. Men i den nya regeringen skapas två utrikespolitiska poler, med Reinfeldt och EU-ministern Cecilia Malmström i statsrådsberedningen, och den internationellt kände Carl Bildt på utrikesdepartementet. När Reinfeldt och Bildt anländer till EU-toppmötet i Lahtis den 19 oktober är frågan vem de övriga stats- och regeringscheferna kommer att vända sig till.
För att det här inte ska utvecklas till en konflikt krävs att Carl Bildt accepterar en ny roll, som äldre statsman, i stället för makthungrig ledare. Kanske i hopp om att ministerposten ska bli en språngbräda till de internationella toppjobb han inte lyckats få hittills.
Men inte nog med den här konflikten. Reinfeldt har tagit in nästan alla borgerliga och moderata falanger i regeringen. Där finns utöver "moderatbunkerns" ledare Carl Bildt också dagens nyliberala ideologer, som kulturministern Cecilia Stegö Chilò.
Regeringens sammansättning är oväntat brokig. Där erfarna partiföreträdare, som blir ministrar för sina hjärtefrågor, blandas med politiska noviser med ansvar för tunga politikområden.
Den internationellt viktiga handelspolitiken ska till exempel ledas av den tidigare tv-journalisten Maria Borelius. Medan de politiskt känsliga integrationsfrågorna, där regeringspartierna har stått för olika linjer, ska skötas av Nyamko Sabuni, som till och med velat gå längre än det hårdföra folkpartiet med sina förslag på slöjförbud och obligatoriska gynundersökningar för invandrarflickor.
Moderaterna blev i valet betydligt större än de tre andra regeringspartierna tillsammans, och även om partiet begränsar sig till hälften av ministerposterna kommer det ändå att dominera stora delar av regeringen. Fredrik Reinfeldts närmaste rådgivare, Anders Borg och Sven Otto Littorin, tar hand om finans- och arbetsmarknadspolitiken. Hans förtrogna Beatrice Ask, Gunilla Carlsson och Mikael Odenberg får justitie-, bistånds- och försvarsministerposterna.
De tre andra partierna riskerar att framstå so m enfrågepartier i regeringen - centern med näringsfrågorna, folkpartiet med skolan, och kristdemokraterna med familje- och äldrefrågorna.
På ministerlistan har Fredrik Reinfeldt visserligen inte lyckats få ihop en totalt jämn könsfördelning, men han har lyckats presentera den första regeringen med både homosexuella och svarta ministrar.
Fredrik Reinfeldt verkar vilja utöva en annan form av ledarskap än Göran Persson. Medan Persson strävat efter total kontroll säger Reinfeldt att det är bra med "konkurrens" mellan ministrarna. Han tilltror sig uppenbarligen förmågan att kunna leda regeringen på ett mer övergripande sätt och ändå bibehålla auktoritet. Risken är att regeringen framstår som splittrad om ministrar gör olika uttalanden i medierna.
Det verkar finnas goda skäl till att den största enheten i den nya regeringen är ett stort samordningskansli, som ska försöka jämka samman och hålla ihop den spretiga församlingen, och få Fredrik Reinfeldt att ändå framstå som den moderna landsfadern.