Carl Bildt trivs i Bryssel. När han var statsminister och Sverige förhandlade om medlemskap i EU ville han gärna träffa oss korrespondenter på Cave du Roi vid Grand Place för ett eftersnack sent på kvällarna över en öl intill den flammande brasan. Under åren som medlare i Bosnienkriget hade han under en period ett kontor i stan och fick ytterligare tillfälle att vistas i den internationella politiska miljön.
Som utrikesminister får han nu åka till Bryssel minst en gång i månaden. Och inför Sveriges ordförandeskap i EU 2009 kommer han att behöva vistas där ännu mer för alla förberedelser.
Den nya regeringen kommer också att driva en mer EU-positiv linje. Det framgick klart av den regeringsdeklaration som statsminister Fredrik Reinfeldt läste upp i riksdagen i fredags, även om Reinfeldt själv inte verkat särskilt intresserad av EU-frågor tidigare. Med Bildt som utrikesminister och två tidigare EU-parlamentariker, som EU-ministern Cecilia Malmström och biståndsminister Gunilla Carlsson, i regeringen har grunden lagts.
I den förra regeringen gick EU-arbetet på sparlåga sedan nejsegern i EMU-folkomröstningen 2003.
Den höjda ambitionsnivån kommer troligen först att märkas på ökade satsningar på att svenska soldater ska delta i EU-insatser.
Men det räcker inte för att göra Carl Bildt till en het kandidat att efterträda José Manuel Barroso när hans mandat går ut 2009. Bildt har fel politisk inriktning och kommer från fel land.
Enligt den outtalade men hittills strikt följda turordningen ska ordförandeposten varannan gång innehas av en högerinriktad politiker och varannan gång av en vänsterinriktad. Varannan gång ska ordföranden komma från ett stort medlemsland och varannan gång från ett litet.
Barroso är borgerlig politiker från det lilla medlemslandet Portugal. Hans företrädare var vänsterpolitikern Romano Prodi, från Italien. Fortsätter vi att räkna bakåt till mitten av 70-talet har kommissionen letts av: kristdemokraten Jacques Santer, Luxemburg, socialisten Jacques Delors, Frankrike, kristdemokraten Gaston Thorn, Luxemburg och labourpolitikern Roy Jenkins, Storbritannien. Det är alltså dags för en vänsterpolitiker från ett stort medlemsland nästa gång - om inte Barroso får sitta fem år till.
Carl Bildt kan naturligtvis hoppas på att reglerna ändras till nästa ordförandeskifte. EU-parlamentarikerna tycker till exempel att de ska få välja kommissionsordförande i stället för som nu stats- och regeringscheferna.
Men det finns en rad nya medlemsländer som tycker det är dags för ett östeuropeiskt medlemsland nästa gång, och flera av dem har redan placerat tidigare stats- och utrikesministrar i EU-kommissionen för att ligga bra till i nästa ordförandestrid.
Carl Bildt vet säkerligen det här redan, och om han vill få bosätta sig mer permanent i Bryssel är det nog ett annat toppjobb han siktar in sig på: att få bli EU:s "utrikesminister".
EU:s utrikespolitiske talesman i dag är Javier Solana. Han företräder EU-ländernas regeringar i olika fredsförsök med täta resor till Mellanöstern, Iran och Afrika. I framtiden ska troligen den person som har det här jobbet också sitta i EU-kommissionen och ansvara för utrikesfrågorna.
Javier Solana är den förste på denna post, och någon turordning för efterträdare finns inte. Om det skulle inrättas en sådan skulle Bildt ha större chanser här, eftersom Solana är socialist och från det stora medlemslandet Spanien.
Som utrikesminister har Carl Bildt goda möjligheter att visa framfötterna för det här jobbet. Det är flera utrikesministrar från olika medlemsländer som fått internationella toppjobb tidigare.
Men i sina ambitioner bör nog Bildt tänka på att inte överskugga sin chef Fredrik Reinfeldt. För det är EU:s stats- och regeringschefer som bestämmer vem som ska vara deras gemensamma utrikespolitiska talesman. Och de vill nog inte ha någon som de misstänker kommer att försöka överglänsa dem eller driver en egen politisk linje.