Som ung utböling i Madrid hamnade jag en gång på en bar med bullrande fotbollsfans. På tv spelade Barcelona mot ett lag från Amsterdam. Den spanska stormakten utkämpade en gång sitt kanske bittraste krig mot Holland och tillfogades sina mest svidande förödmjukelser av just holländarna. Men för Real Madrid-opinionen vid ölborden var allt detta glömt och förlåtet. Hela lokalen var saklöst på holländarnas sida.
En annan gång, i den spanska provinsen Galiciens huvudstad Santiago, spelade det galiciska laget Celta från grannstaden Vigo kvartsfinal i Champions League och utklassade Liverpool, en triumf som hälsades med långa ansikten av Santiagoborna.
Sådant är kuriositeter, men de små distinktionernas sekterism är en del av vårt väsen. Vänsterns kyrkosplittringar har haft många dråpliga – och blodisande – episoder: Mitt under brinnande spanskt inbördeskrig mördade och arkebuserade Sovjetagenter alla socialister som inte var Moskvatrogna. Tid och resurser spenderades på detta, men så ville Stalin: Hellre ta kål på kättarna än att vinna kriget.
Det är denna psykologi som är bränslet i inbördeskrig och de utstuderade illdåd som kännetecknar dem. Greker och spanjorer har för länge sedan lappat ihop sina samhällen, men bitterheten pyr under askan fast nästan alla de inblandade är borta – harmen går i arv i familjerna.
Det heter ibland att frågan om den ockuperade Västbanken är så eldfängd att den kan alstra ett israeliskt inbördeskrig. Jag tror inte på det, men mönstret från fotbollsmatcherna ovan upprepar sig dessa dagar, under den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahus dramatiska Washingtonbesök. Under de laddade, nästan fientliga, mötena mellan Netanyahu och Barack Obama håller en förvånansvärt stor andel av den israeliska publiken på – Obama!
Israel drivs enligt principen att en liten elit av duktiga, moderna, kreativa personer försörjer ett tungt lass av improduktiva, fanatiska, våldsamma fripassagerare. Eliten forskar, exporterar, betalar skatterna och gör repmånaderna. Men den röstar över lag på partier som aldrig kommer att vinna något val. Netanyahu är formellt, men bara formellt, deras ledare.
Israeler som bekämpar ockupationen kan inte hävda sig mot nationalisterna vid valurnorna. De drömmer om en utomstående som skall träda in på scenen och vända lyckan. Sådana är vi. Busen på skolgården som klådde upp min plågoande står fortfarande i ett förklarat skimmer, femtio år senare.
Obama har redan gripit in i en pjäs, den egyptiska. Efter två dagars upplopp i Kairo lade han sitt ord i vågskålen. Därmed var det hela i praktiken över för Hosni Mubaraks del. Palestinafrågan är en mer hårdknäckt nöt. Men det är välsignat, efter många magra år, att USA på nytt har en ledare med kurage att ge sig in i den tröstlösa leken.