Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Nyheter

Boken blev en uppgörelse med fadern

Från början visste Sigge Eklund inte alls att boken skulle handla så mycket om hans far. Den skulle handla om hans barndom. Först efter hand blev faderns centrala roll uppenbar. Det är delvis därför som Sigge Eklund är trött på att prata om "uppgörelsen med
SEB:s chefsekonom Klas Eklund" i intervju efter intervju. Han förstår att det är extra krydda för journalister att hans pappa är en offentlig person, men det stör honom.

Fadern i boken kunde vara vem som helst: detta handlar om relationen mellan far och son, och det handlar minst lika mycket om försoning som om uppgörelse. Det är också ett försök att hitta tillbaka till och förstå barndomen, och här finns exakta beskrivningar av skidbackar och köttbullar, tv-program och tvål.

"Det är 1988 och har precis börjat snöa" är resultatet av en lång process och hade inte kunnat skrivas tidigare.

- När jag var 25 var jag en ensam människa, även om jag uppfattade mig själv som framgångsrik. Men jag levde inte sunt och tröttnade på min situation, säger Sigge Eklund.

I ensamheten fick barndomens familjeliv och gemenskap ett romantiskt skimmer över sig. Han började åka ut till uppväxtens Akalla, pratade gärna om sin barndom och försökte minnas.

I samma veva hittade Sigge Eklund banden. Det är femtio timmar kassettband som spelats in under diverse familjehögtider hos farföräldrarna. De oredigerade vardagsljuden, stolskrap och samtal i rå dokumentation, kom att bli avgörande för honom.

- När någon sa "nej, nej, sitt inte i den svarta fåtöljen!" mindes jag just den fåtöljen - men inte bara att den var svart, utan också att den hade räfflat tyg som det brukade fastna smulor i.

Han skrev upp allt som kom upp.

- Det var som att jag fick en sista chans att minnas hur det var; som att något öppnade sig, men under en väldigt kort tid. Jag ville minnas hur det luktade och kändes. Om man ska beskriva hur det var att vara sju år och sitta i tv-soffan räcker det inte med att säga att det var Borg och McEnroe som spelade eller att alla hade utsvängda byxor. Man måste också få med hur föräldrarna kändes i rummet. När man är barn är föräldrarna inte personer, de är liksom invävda i kosmos. Ögonblicket när man minns är magiskt. Det är som att hitta en pärla på havets botten.

De fysiska detaljerna var bara en liten del: relationer framträdde med ny komplexitet. Sigge och Klas Eklund hade haft ett närmast symbiotiskt förhållande, annorlunda än det fadern hade med lillebror Fredrik. Sigge dyrkade sin pappa och fadern solade sig i sonens bekräftelse.

- Jag visste det, och jag ville lyssna till vad han sa på banden, men upptäckte att det var lika intressant att höra mig själv.

När föräldrarna plötsligt skilde sig förbyttes den förbehållslösa kärleken över en natt i hat och ilska. Sigge Eklund var fjorton år gammal. Ilskan höll i sig under många år och han distanserade sig kraftigt från sin far.

Men när de träffades (om än sällan) var han som han alltid hade varit: oerhört lyhörd och bekräftande underblåste han pappans självupptagenhet. Ilskan bar han som en tärande hemlighet inuti.

Inte bara brottet med fadersdyrkan blev plötsligt och abrupt, det blev också starten för försoningsprocessen. Sigge Eklund fick kassettbanden i september år 2001, tre månader senare träffade han Malin.

- Det var som en ostkupa som sänktes över oss. Ingenting kunde skada oss och jag kunde vara helt trygg med henne. Ärlig. Jag berättade precis som det var.

Innan dess, säger han, hade han varit låst i en annan version av sin bakgrund som han drog för nya bekanta och flickvänner. Det var en historia som befäst sig själv, men som inte var sann. Med Malin var det annorlunda. Han flyttade till henne i Göteborg, och tror att det hjälpte till. Han hade knappast vågat skriva så om han hade stannat i Stockholm. Paret bildade familj och avgrunden efter förlusten av samhörigheten i föräldrahemmet hade fyllts av en ny gemenskap.

Det gjorde processen lättare.

Han hade kommit en bra bit in i skrivandet när han visade upp det för Klas, som han alltid kallat sin pappa.

- Det är klart att jag var orolig över hur han skulle reagera, säger Sigge Eklund långsamt och är sedan tyst länge.

- Men det var ju inte slut där, och det som hände sedan var fantastiskt. Jag visade allt, en gång fick han veta hur arg jag var, och sedan var allt förändrat. För första gången kunde jag vara i samma rum som han utan att känna mig som tolv år. Och när jag började bete mig vuxnare förändrades han också.

Man kan bli freudian för mindre, tillägger han och skrattar.

Om man vågar skälla ut sin pappa (bokstavligt eller bildligt) spiller det över i andra relationer också, och man törs mer. Sigge Eklund säger att försoningsprocessen har gjort att han omvärderat också till exempel vänskapsrelationer som byggt på gemensam klagolåt. Det är en omtumlande, stundom jobbig tid.

Sigge Eklund hejdar sig ibland när han pratar och säger att det låter pretentiöst, att det låter som om han var en gammal man - det har trots allt bara gått sex år sedan han var 25 och han har mycket arbete kvar. Flera gånger säger han att det blir så svart-vitt i intervjuer och att det egentligen är mycket mer komplicerat.

- Det är därför man skriver en roman - för att det behövs två hundra sidor för att förklara!

Och han var verkligen förvirrad och visste inte om han älskade eller hatade sin far. Det visade sig att han gjorde både och. Han är lättad nu, och den hyperkänsliga radarn som alltid har pejlat in fadern och luften kring honom är avstängd.

- Man tror att man minns sin barndom, men det gör man inte. Man minns minnen av minnen. Jag försökte hitta tillbaka till den där känslan av att man bara var. Jag kunde leka med penntroll i tre timmar utan att bry mig om vad andra tänkte om mig.

Den frimodiga barnsligheten
eroderade sakta under fåfänga och osäkerhet. Det var den omedelbara närvaron han ville leta upp igen.

- Jag tror att vi mår bäst när vi inte lanserar oss, när vi är med släkt och vänner. När man är som tryggast är man som minst fåfäng.

Han har funderat mycket på fåfänga, behovet av bekräftelse och narcissism, säger han, och var de kommer ifrån. I sin förra romanförsökte han teoretisera kring fåfängan och hitta medfödda mekanismer, ett medfött hål av oro för att inte vara älskad. En desperat sociobiologisk djupdykning skulle förklara allt, men det misslyckades. Han hittade ingen lösning. "Om den förra boken handlade om arv så handlar den nya om miljö", säger han och beskriver skrivandet som ett forskningsprojekt av insamlande, läsning och skrivande på lappar. Det är en frenetisk jakt med vittring på lösningen av livets stora gåtor. Stommen skriver han snabbt, som i ett rus.

Sigge Eklund lutar sig framåt i fåtöljen och upprepar hur komplext allt är. Det besvärar honom att behöva förenkla.

Jag säger att han hade tur som viss­te att det var arg han var, att det nog inte är självklart för alla just vilken känsla det är som skaver.

Sigge Eklund säger att han har vetat länge hur det var, intellektuellt, men inte kunnat ta i det. Han vet att han uppmuntrade sin pappa, och att han inte hade något behov av respons som barn. Han hade inget att jämföra med.

- Jag har gjort en studie i hur det är att vara barn till någon som aldrig ställer frågor om ditt liv. Och en bok om att försonas, även med sig själv. Jag är väldigt glad över den finns, den här boken innehåller verkligen min barndom.

Namn: Sigvard Viggo EklundFödd:

Namn: Sigvard Viggo Eklund
Född: den 21 april år 1974
Bor: i lägenhet på Vasaplatsen i Göteborg
Familj: sambon Malin och sönerna Viggo, 2 år och Truls, tre månader.
Karriär: Har arbetat som webdesigner sedan år 1994. Romandebuterade med "Synantrop" år 1999. "Den sista myten" kom 2002. "Året är 1988 och det har precis börjat snöa" kom i mars.

"Sigge är en form av livskompanjon

"Sigge är en form av livskompanjon och en förutsättning för min välmåga. Det är en sällsam gåva att få möta en sådan mångfacetterad och analytisk person. Det finns ingen sida i livet som man inte vågar lyfta fram med honom. Våra barn är kusiner så våra liv kommer alltid att vara sammanvävda. Det finns en trygghet i det."
Roberth Eriksson, litteraturvetare och nära vän.

"Min första tanke när han klev in i mitt rum - och det kommer jag väldigt väl ihåg! - var "ung, snygg kille som häckar kring Stureplan och bor på Östermalm. Jag skulle kunna vara hans mamma. Hjälp, vad kan vi ha att säga varandra?" Jag hade blivit utsedd till redaktör för hans första bok men hade ännu inte läst manus. Det visade sig att jag inte bara hade fel beträffande Östermalm: sedan dess har vi haft många långa samtal och tät kontakt, även mellan böckerna. Samtalsämnena tryter aldrig, ålderskillnaden glömde jag direkt och han har blivit en mycket kär vän."
Gunilla Berglund, redaktör, Albert Bonniers förlag.

"Sigge är originell, pålitlig och har en stor portion humor. Vi lärde känna varandra i gymnasiet och fann varandra direkt. Han har stor koncentrationsförmåga och ett passionerat förhållningssätt till världen. Han har förändrats väldigt mycket, från att ha varit en ganska självupptagen person till att vara öppen och empatisk inför andra människor."
Robin Siwe, nära vän.

Bild

Sigvard

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.